Doktor Hybris

Det är ord av en man som kallats hustrubadur av en familjemedlem till mig. Trubaduren i fråga förknippas kanske med melankoliska texter, men förutom att jag gillar hans låtar får man sig en tankeställare då och då.

"Det går om man bara vill tillräckligt mycket", är en fras som jag själv försökt tillämpa de senaste månaderna, i jakten på guld på ett annat sjukhus än det jag nu är placerad på. Jag tänkte inte ge upp det hela trots idel motgångar, men fick väl till slut inse att det inte var rimligt att fortsätta stånga sig blodig mot den till synes obändliga vägg som studievägledning utgjorde. Jag fann mig i mitt öde där i sandhögen i Solna.

Men så fick jag veta att andra, som kanske behärskade mer finess i sitt stångande, lyckats få till stånd just en sådan förflyttning som jag själv upprepade gånger fått höra var omöjlig. Spännande utveckling.

Det kanske kan låta som räv och rönnbär, men jag hittade mitt eget guld. Inte bakom sandhögen, utan mitt i den. Mår man inte tillräckligt dåligt av den aktuella situationen för att fortsätta stånga sig redlös får man istället vara beredd att omvärdera sin definition av guld. Jag undrar vad man mår bäst av i längden; att in absurdum driva sin vilja igenom eller att faktiskt GILLA läget, inte bara acceptera det.

Idag var det halt. Klar nackdel att snabbaste vägen till den guldbeprydda sandhögen avslutas med 20 min promenad längs Brunnsviken. Men det gick.

Det känns att våren närmar sig. Ändå var idag första gången jag gav mig ut och promenerade på Brunnsvikens is, på väg hem från tegelhögen i Solna.

Det beror på flera saker. Det var länge sedan jag gick där i dagsljus och utan att ha bråttom till någon buss. Det var länge sedan det var lika vackert väder som idag, med strålande sol och runt nollan. Efter att ha försovit mig markant imorse vaknade jag till på riktigt först efter dagens första kaffe, strax efter lunchen.

Jag har insett att jag är riktigt bra på att lura mig själv att "jag tränar". Visst, att gå på gym två gånger i veckan är väl okej, men en försämring jämfört med höstens fyra pass i veckan. Nu har jag dessutom sprungit två gånger i snömodden, på mindre än en vecka! Inga långa rundor, men det är en början. Jag kan bara hoppas på en fortsättning.

- "Asså hur fan ska jag kunna klara skolan nu när Big Brother börjar igen? Jag vet ju hur det var sist liksom..."
Jag log en smula där jag satt på bussen.

Blir man svettig efter 3 minuters lågintensivt trampande på en träningscykel måste man kanske inse att det var ett tag sedan man cyklade skiten ur sin kursare på arbetsprovet... Det går utför även för 22-åringar.

Helvete.

Ibland får man för sig att kika på gammalt skräp man en gång sett. Ibland är det roligt.



Ibland kanske inte.

"Du går ju från 0 till 100 på aggressionsskalan på ungefär en halv sekund."


Det känner vi igen...

Idag på bussen mot Engarn från Resarö möttes jag av en bekant figur från förr. En sådan dam som kan tänkas ramla ibland, under inflytande av... dryck. Hon kan tänkas dyka upp och be om hjälp med slagen armbåge, passa på att kolla lite på Hockey, och kanske rentav hinna gå på muggen innan det bär av från bryggan.

Tänk att hon står på benen fortfarande, om än knappt på bussen. Hur gammal är hon egentligen? Det är väl säkert 10 år sedan mugg-incidenten, och 5 sedan jag såg henne senast. Tiden har nog varit relativt vänlig mot henne ändå... eller?

Det blåste hårt på mig idag, jag satte allehanda nålar på dockor på KS, gav blod och jourschema på DS, snodde hänglås och privatlärde litegranna. Bra dag.

Trodde jag slarvat bort den lapp med insamlade underskrifter från höstens och vårens jourer på akuten. Visst var de intressanta och givande, men jag slipper ju gärna göra om dem.

Hade dugga idag, borde gått vägen, men som vanligt kunde jag långt ifrån allt. Det är nog inget jag direkt eftersträvar heller. Är jag först ut och godkänd är jag nöjd, parameter 1 uppfyllde jag åtminstone idag.

En grå dag och ingen gymkamrat, en medicinkurs med spännvidd på 2 terminer som går mot sitt slut vilket bjuder på separationsångest redan nu, bortslarvade jourer och ett papperskaos värdigt min far hemma, där jag jagat jourblad. Jag har haft bättre dagar.



Det blev bättre också! I segerruset tog jag en sväng tur och retur till Sollentuna station med smörjd och nypumpad cykel. Det gick fortare än 607'an! Visst blev jag väl svettigare också, men kan ju knappast säga mig vara i högform.

Nu fattas bara vårsolen för att på allvar väcka tuppen...


Förresten! Såg i min härligt rosa klinisk medicin-bok att det finns något som heter "binge eating disorder" som karakteriseras av "attackvis överätning utan försök till kräkningsprovokation". Fascinerande tycker jag.

När det är dugga eller tenta på gång slår det aldrig fel; jävlar vilka planer man gör för andra saker som "borde göras"!

Vi har slutligen med hjälp av släpvagns-Janne gjort oss av med de garderober vi under vintern inrett balkongen med, den var större än jag mindes den, när den väl var rensad. Vi har nästan städat, och rentav tränat! Ungefär där börjar kraften ebba ut, och idag har inte särskilt mycket presterats. Mario Kart är riktigt roligt. Final Fantasy VII till PC är meningslöst att jaga. Visst, jag har det till Playstation, men några snillen har gjort egna uppdateringar till PC-versionen, där den inte fullt så upphetsande grafiken till stor del åtgärdats. Men jag varken kan hantera eller orkar sätta mig in i alla jävla detaljer, uppdateringsprogram, filtyper, buggar, codecs, isos och skit man förväntas hantera. Helvete.

Klockan 20 kom rastlösheten över mig, jag gav mig ut på en löprunda! Edsviken låg stilla och speglade ljusen från bebyggelsen i Helenelund och Tureberg genom diset, det var riktigt vackert! Hade jag varit mer av en bloggare än jag är hade jag ju ALDRIG för min själ varit ute utan en riktigt dyr kamera för att föreviga mina högst unika upplevelser.

Nu är så inte fallet. Att springa längs edsviken påminde om att traska längs Ölandsleden, och blicka ut över Kalmar sund. Pröva det själva.

km på månader. Sprunget.

Det var riktigt länge sedan jag löptränade någon längre sträcka. Förutom att pulsa runt 30 min i snödrivor en gång i vintras, och de sporadiska 15-minutersturerna på löpbandet på gymet har jag nog inte sprungit sedan september... Jag tänkte ta mig en liten sväng här i bygden, men insåg att jag inte haft koll på geografin, så turen blev bra mycket längre än jag tänkt mig.

Ändå höll jag mig nästan ner mot 5min/km, som varit någon form av riktmärke för mig under flera år. Känner jag mig hyfsat vältränad ska jag hålla mig under 5, nu blev det väl 5.12 eller nåt...

O idag mår jag dåligt, fryser, svettas, nyser.

O imorrn är klockan för mycket och jag jobbar för tidigt.

Jag är visst inge vidare på Modern Warfare 2... Men var ju rätt kul ändå.

låter som något man kanske gör under kirurgkursen, men det får vi se. Det jag menar nu är att jag tappat mycket av min forna form. Även här är jag tvetydig, jag menar både bloggformen och rent träningsmässigt. Det blir på sin höjd ett inlägg i veckan, och ungefär lika ofta är det gym, om man ser i genomsnitt den senaste månaden.

Nu fåre bli ändring! Den 22 maj springer jag för HIVet i AIDS-loppet!

"Att deltaga kostar 150 kr, anmäl dig nu via hemsidan: http://www.aidsloppet.se/anmalan

VART GÅR PENGARNA?
Pengarna går oavkortat till UNICEFs Malawiprojekt med insamling till HIV/AIDS-drabbade barn."

I och med min enorma läsarkrets borde jag nästan propsa på lite ersättning för detta mitt promotande, men det är jag för varm och godhjärtad för. Åtminstone varm.

Påtal om nåt helt annat kom jag på att Darwins gamla slagdänga "Survival of the fittest" faktiskt återigen är högaktuell i västvärlden med en fetma- och diabetesepidemi på frammarsch. Köp ett promenadband och må bättre, dessutom kanske du hinner dö av något annat än ovan nämnda problematik. Nu ska jag äta nåt.

Min namne Jönsson körde på uppmaning av koning Carl XVI Güstaff "för kung och fosterland" och visade ryggen för samtliga i finalfältet, inte minst två norrmän, inte minst Petter Northug. Det var slotts-schprinten, och trots att Jönsson redan avgjort världscupen i sprint tänkte han inte ge sig!

Fan så jag frös, men det var det värt! Jävlars så fort det går när de pinnar på! Att se en harmonisk Wassberg traska runt och vara urtypen för en vaktmästare, fixande, donande och med mössan på trekvart var ju heller inte fy skam.

Trevligt med ifrånkörda norrmän i Stockholm!

Jag gillar det, min värld blir lättare om den förklaras av tabeller, diagram och grafer.

Jamen hej go' vänner, det var länge sedan sist! Jag har nog aldrig låtit bli att skriva här på så lång tid som nu. Det får väl bli ändring antar jag...

Jag mår bra och studierna kilar vidare, har avverkat 3 veckor hudkurs på KS, något som för mig varit jävligt nyttigt, som knappt tidigare sett ett eksem, än mindre vetat hur man ska behandla skräpet. Mycket bra kurs, rekommenderas starkt, hehe. Den här veckan har jag och Mariellt försökt hålla studentakuten på DS flytande, med åtminstone halvbra resultat. Vi har åtminstone inte fått skäll. Särskilt mycket.

Jag har återupptäckt en gammal vän! Vännen heter Death Rally, och är född 1996. Ser kanske inte mycket ut för världen, men är en jävel på att ta upp ens tid. För er som provat, håll till godo! För er som aldrig provat, gör det!

Det handlar alltså om ett simpelt gammal pc-spel där man sett ur fågelperspektiv ska framföra sin av pixlar illa ihopknåpad bil, gärna med den lilla kryddan "skjut på allt som rör sig!"

Jag har sett att en ny, upphottad version ska komma till Iphone! Tur att jag inte har någon.

Death Rally, en vän från förr!

Dessutom fick jag den här filmen visad för mig i helgen, som många säkert redan sett, men jag måste få dela med mig, jag höll på att avlida. Det gillar vi!

"Hej, jag ska gå ST-jour här på akuten ikväll."

"Varsågod, här får du en patient, varsågod här får du, kör."

Jävlar så liten man blev. Alla patienter jag träffade var trevliga och verkade tycka att jag inte var helt tappad, och när jag stapplande leddes vidare i beslutsprocess och handläggning av mina legitimerade vänner kändes väl det mesta helt okej, mina gissningar visade sig stämma hyfsat med andras uppfattning om det hela.

Men när den magerlagde, alkoholabstinente mannens döttrar vädjade till mig att inte släppa hem pappa; han tar inte hand om sig själv, han äter inte, började jag krympa igen. Jag kan inte påverka, jag varken har eller är redo för det ansvaret. Hej kom å hjälp mig.

Det svåra var inte det medicinska, det lätt abstrakta eller åtminstone teoretiska, utan det rent praktiska: Jaha, vad finns det för alternativ förutom att skicka hem honom? Inläggning är ju inte aktuellt, för sjuk är han ju inte i den bemärkelsen, men hur ska jag prata med honom om detta, vad ska jag säga till hans döttrar, vågar jag stå på mig, vem ska jag be ta ett nytt blodtryck på honom, haffar man bara närmaste människa som råkar vara undersköterska eller sjuksköterska, vem pratar jag med, var är hans journalmapp just nu, var ska jag lägga den sen, vad ska ligga i mappen, i vilket program ska jag fylla i vadå angående hans uppföljning, handläggning osv?

Det var inte medicin som körde över mig, det var verkligheten. Helt oförberedd på det var jag. Ingen kan beskyllas för det utom jag själv.

Att springa som ett djur 400m till bussen för att slippa vänta 30 min gjorde mig inte direkt piggare direkt efteråt. Själva löpningen var ju en sak, sånt har jag gjort förr, men att bli svimfärdig, få värre hjärtklappning än "vanligt" och vara andfådd bra mycket längre än "vanligt" gör tyvärr att jag inser att "som vanligt", det tillstånd då såna här språngmarscher var vardagsmat, är ett minne blott.

Kondition är en färskvara. ÄVEN om man BARA är 21. Helvete.

Sån här kvalitet på barnprogram finns inte längre!



Nähe... gick inte att bädda in, då får man väl länka istället då!

Inför en vecka som kandidat på geriatriken hade jag ganska klara förväntningar. Jag hade hört alla kursare säga hur långsamt det skulle vara, hur lite som faktiskt görs där. Jag har bilden som undersköterska att jämföra med, och kände mig ganska hemma i verksamheten. I mångt och mycket stämde det, men det blev en resa.

Under måndagen låg en kvinna i dödens väntrum, ett begrepp av många likställt med geriatriken i stort, men det är så mycket mer. Men för denna kvinna var det just så. En massiv hjärnblödning hade gjort henne oförmögen till tal, sväljning och, i stort sett, rörlighet. Hon var knappt märkbart vid medvetande, de reaktioner man fick av henne förutom rosslande andning var att hon tryckte ens hand om man tog den. Alla åtgärder vidtogs för att hon inte skulle lida, och hennes anhöriga accepterade att det var dags för mamma.

Det var ett förlopp jag såg utifrån mest, var aldrig direkt inblandad i det hela, utom ett par växlade ord med en dotter. Jag kände inte patienten.

På samma sal, efter kvinnans bortgång, kom en ny patient, som efter vad som senare visade sig vara en blodpropp i hjärnan tappat tal- likväl som sväljförmåga, i stort sett. Skillnaden från den tidigare patienten var att denna dam var fullkomligt vid medvetande och beslutskapabel. Med skakig handstil och huvudskakningar eller nickande kunde man föra samtal med damen i fråga. Hon tog sig dessutom besväret att kalla mig Emil i Lönneberga... Jag följde henne under veckan, såg henne försämras, var med då man insåg att man måste fråga henne hur hon ställde sig inför det som följa skulle: Ville hon få en sond inopererad och få mat direkt i magsäcken, eller ville hon att detta skulle få vara slutet. Jag vet inte om samtalet blev lättare eller jobbigare av att hennes svar var svårlästa kråkfötter och ansiktsuttryck, mer än ord.

Hon frågade om ingreppet var stort, om hon skulle förbli stum, om hon skulle kunna äta igen. Vi svarade så gott vi kunde, och hon tog ett välinformerat beslut, och lät det sakta träda i skrift.

Jag vill dö.

Det kanske är meningslöst att försöka beskriva upplevelsen, men jag vet att min handledare, nyss examinerad läkare, upplevde det på liknande sätt som jag själv. Han hade aldrig heller varit med om detta förut. Med svårlästa bokstäver berätta hon att hon var nöjd nu, hon är 93 år, har ett antal krämpor och känner att det får vara färdigt. Att sedan tala med hennes son om detta, var något jag själv beslutade att inleda, då min handledare var på möte angående en annan patient när sonen kom på besök. Jag ville inte låta honom hinna gå utan att ta diskussionen, eller snarare informera om hans mammas beslut. Min handledare kom ganska direkt jag gått in i patientens rum, han var precis klar med mötet. Vi tog samtalet tillsammans, och han berättade efteråt att "herregud det där hade jag aldrig bett dig göra", och jag vet, det var mitt eget beslut. Det hade varit lätt att smita undan. Men det är något jag förväntas hantera om några år, och jag vet att det är obehagligt, desto större anledning att tidigt få en känsla för det.

Hur jobbigt och tragiskt det än må vara så var det hennes beslut, det måste vi respektera. Det har jag inga problem med i sig. Men att bemöta henne på ett samlat sätt och prata med henne om det, det är det jävliga. Att samtidigt uppleva att överläkaren gärna smiter undan en stund och förhalar beslutsprocessen vann inte min respekt. När den informerade sonen, på min och min handledares direkt uppmaning, ville ta diskussionen med överläkaren möttes det först med irritation över att "det fick han minsann vänta med en stund", för att lite läkemedelsordinationer behövde diskuteras för helgen.

Var är dina prioriteringar? Vem mår sämst av att vänta? Den relativt erfarne underläkaren vars frågor rör huruvida man ska ge herrn på sal 3 en eller två alvedon vid frukost, eller den potentiellt ångestfyllde sonen som nu kommit dit att han måste diskutera sin mors vilja att släppa taget om livet. Måtte jag aldrig tveka inför det valet av prioriteringar. Då den dagen kommer är det dags att ta av min min vita rock och gå hem.

Att sedan efter ett från särskilt överläkaren synnerligt känslolöst adjö gå förbi patientens rum på väg ut från avdelningen igår kändes så oerhört fel att jag vände i dörrn. Min feghet ska fan inte smälla högre än min mänsklighet. Även om det var mycket smärtsamt att ta farväl av denna kvinna som beslutat att hennes liv nu får vara slut kändes det samtidigt rätt. I den bästa av världar är det just så, ingen ska bestämma över det, förutom just hon.

Jag vet att det inte var sista gången jag är med om ett sådant beslut. Det är heller inte sista gången jag kommer känna så här.