Doktor Hybris

"Hej, jag ska gå ST-jour här på akuten ikväll."

"Varsågod, här får du en patient, varsågod här får du, kör."

Jävlar så liten man blev. Alla patienter jag träffade var trevliga och verkade tycka att jag inte var helt tappad, och när jag stapplande leddes vidare i beslutsprocess och handläggning av mina legitimerade vänner kändes väl det mesta helt okej, mina gissningar visade sig stämma hyfsat med andras uppfattning om det hela.

Men när den magerlagde, alkoholabstinente mannens döttrar vädjade till mig att inte släppa hem pappa; han tar inte hand om sig själv, han äter inte, började jag krympa igen. Jag kan inte påverka, jag varken har eller är redo för det ansvaret. Hej kom å hjälp mig.

Det svåra var inte det medicinska, det lätt abstrakta eller åtminstone teoretiska, utan det rent praktiska: Jaha, vad finns det för alternativ förutom att skicka hem honom? Inläggning är ju inte aktuellt, för sjuk är han ju inte i den bemärkelsen, men hur ska jag prata med honom om detta, vad ska jag säga till hans döttrar, vågar jag stå på mig, vem ska jag be ta ett nytt blodtryck på honom, haffar man bara närmaste människa som råkar vara undersköterska eller sjuksköterska, vem pratar jag med, var är hans journalmapp just nu, var ska jag lägga den sen, vad ska ligga i mappen, i vilket program ska jag fylla i vadå angående hans uppföljning, handläggning osv?

Det var inte medicin som körde över mig, det var verkligheten. Helt oförberedd på det var jag. Ingen kan beskyllas för det utom jag själv.

Att springa som ett djur 400m till bussen för att slippa vänta 30 min gjorde mig inte direkt piggare direkt efteråt. Själva löpningen var ju en sak, sånt har jag gjort förr, men att bli svimfärdig, få värre hjärtklappning än "vanligt" och vara andfådd bra mycket längre än "vanligt" gör tyvärr att jag inser att "som vanligt", det tillstånd då såna här språngmarscher var vardagsmat, är ett minne blott.

Kondition är en färskvara. ÄVEN om man BARA är 21. Helvete.

Sån här kvalitet på barnprogram finns inte längre!



Nähe... gick inte att bädda in, då får man väl länka istället då!

Inför en vecka som kandidat på geriatriken hade jag ganska klara förväntningar. Jag hade hört alla kursare säga hur långsamt det skulle vara, hur lite som faktiskt görs där. Jag har bilden som undersköterska att jämföra med, och kände mig ganska hemma i verksamheten. I mångt och mycket stämde det, men det blev en resa.

Under måndagen låg en kvinna i dödens väntrum, ett begrepp av många likställt med geriatriken i stort, men det är så mycket mer. Men för denna kvinna var det just så. En massiv hjärnblödning hade gjort henne oförmögen till tal, sväljning och, i stort sett, rörlighet. Hon var knappt märkbart vid medvetande, de reaktioner man fick av henne förutom rosslande andning var att hon tryckte ens hand om man tog den. Alla åtgärder vidtogs för att hon inte skulle lida, och hennes anhöriga accepterade att det var dags för mamma.

Det var ett förlopp jag såg utifrån mest, var aldrig direkt inblandad i det hela, utom ett par växlade ord med en dotter. Jag kände inte patienten.

På samma sal, efter kvinnans bortgång, kom en ny patient, som efter vad som senare visade sig vara en blodpropp i hjärnan tappat tal- likväl som sväljförmåga, i stort sett. Skillnaden från den tidigare patienten var att denna dam var fullkomligt vid medvetande och beslutskapabel. Med skakig handstil och huvudskakningar eller nickande kunde man föra samtal med damen i fråga. Hon tog sig dessutom besväret att kalla mig Emil i Lönneberga... Jag följde henne under veckan, såg henne försämras, var med då man insåg att man måste fråga henne hur hon ställde sig inför det som följa skulle: Ville hon få en sond inopererad och få mat direkt i magsäcken, eller ville hon att detta skulle få vara slutet. Jag vet inte om samtalet blev lättare eller jobbigare av att hennes svar var svårlästa kråkfötter och ansiktsuttryck, mer än ord.

Hon frågade om ingreppet var stort, om hon skulle förbli stum, om hon skulle kunna äta igen. Vi svarade så gott vi kunde, och hon tog ett välinformerat beslut, och lät det sakta träda i skrift.

Jag vill dö.

Det kanske är meningslöst att försöka beskriva upplevelsen, men jag vet att min handledare, nyss examinerad läkare, upplevde det på liknande sätt som jag själv. Han hade aldrig heller varit med om detta förut. Med svårlästa bokstäver berätta hon att hon var nöjd nu, hon är 93 år, har ett antal krämpor och känner att det får vara färdigt. Att sedan tala med hennes son om detta, var något jag själv beslutade att inleda, då min handledare var på möte angående en annan patient när sonen kom på besök. Jag ville inte låta honom hinna gå utan att ta diskussionen, eller snarare informera om hans mammas beslut. Min handledare kom ganska direkt jag gått in i patientens rum, han var precis klar med mötet. Vi tog samtalet tillsammans, och han berättade efteråt att "herregud det där hade jag aldrig bett dig göra", och jag vet, det var mitt eget beslut. Det hade varit lätt att smita undan. Men det är något jag förväntas hantera om några år, och jag vet att det är obehagligt, desto större anledning att tidigt få en känsla för det.

Hur jobbigt och tragiskt det än må vara så var det hennes beslut, det måste vi respektera. Det har jag inga problem med i sig. Men att bemöta henne på ett samlat sätt och prata med henne om det, det är det jävliga. Att samtidigt uppleva att överläkaren gärna smiter undan en stund och förhalar beslutsprocessen vann inte min respekt. När den informerade sonen, på min och min handledares direkt uppmaning, ville ta diskussionen med överläkaren möttes det först med irritation över att "det fick han minsann vänta med en stund", för att lite läkemedelsordinationer behövde diskuteras för helgen.

Var är dina prioriteringar? Vem mår sämst av att vänta? Den relativt erfarne underläkaren vars frågor rör huruvida man ska ge herrn på sal 3 en eller två alvedon vid frukost, eller den potentiellt ångestfyllde sonen som nu kommit dit att han måste diskutera sin mors vilja att släppa taget om livet. Måtte jag aldrig tveka inför det valet av prioriteringar. Då den dagen kommer är det dags att ta av min min vita rock och gå hem.

Att sedan efter ett från särskilt överläkaren synnerligt känslolöst adjö gå förbi patientens rum på väg ut från avdelningen igår kändes så oerhört fel att jag vände i dörrn. Min feghet ska fan inte smälla högre än min mänsklighet. Även om det var mycket smärtsamt att ta farväl av denna kvinna som beslutat att hennes liv nu får vara slut kändes det samtidigt rätt. I den bästa av världar är det just så, ingen ska bestämma över det, förutom just hon.

Jag vet att det inte var sista gången jag är med om ett sådant beslut. Det är heller inte sista gången jag kommer känna så här.

"Jag måste bara säga att kvalitén på arbetena är riktigt hög, jag har inte sett såhär bra elevarbeten på flera år! Särskilt ert arbete tänkte jag på, läste häromdagen i [semi-vetenskaplig träningstidsskrift] en liten notis om håll, men det finns knappt några seriösa, pålästa artiklar om det. Här har ni ju faktiskt gjort ett vetenskapligt arbete och gjort en sammanställning av forskningsfältet, det vore kul om ni kunde få den publicerad!"

Nu känns det som ett tag sen min blogg gjorde skäl för sitt namn... känns som om en förändring av detta börjar gnaga mig i hasorna.

På måndag ska jag dessutom på anställningsintervju, ska kanske bli privatlärare, och på detta håll inte inför högskoleprov, utan för gymnasie- och kanske högstadieelever, eller nåt. Tänka sig. Allt tack vare en flyktig kommentar från kamrat Emanuel, men kanske främst det faktum att han rekommmenderat mig för det!

Vi får väl se var man landar, om man gör det.

i form av en gammal välkammad man. Det fick vi på idrottsmedicin uppleva idag, när Arne Ljungqvist kom och talade vänligt till oss. Det var ett namn jag kände igen, men inte fullt kom ihåg personen bakom. Förutom svensk mästare i höjdhopp 1951 och läkare sedan över 50 år tillbaka är han också ordförande i Internationella Olympiska Kommiténs Medicinska Kommité (IOK's medicinska kommité ligger bättre i mun) och vice ordförance i World Anti-Doping Agency (WADA).

Där sitter karln och radar upp den ena dopingskandalen efter den andra och nämner i förbifarten sin inblandning i jakten på förövarna, som när han ansvarade för testerna av Ben Johnson 1988, satte dit tysk-spaggen Mühlegg efter att han "åkt livet ur stackars Elofsson", och grävde upp hela underjordiska dopinglabb både bland ryssar, amerikaner, österrikare och annat löst folk. Det är inte utan att man blir lite imponerad.

Arne Ljungqvist - Dopingjägaren


... jag vill också ha en klatschig titel.

Oftast inte. Idag överraskade vi oss själva, Sara och jag, genom att röja i klädkammaren/soprummet och av bråten faktiskt skapa någon form av ordning, tänka sig!

Spelade schack med en 6-åring igår. Inte för att jag på något sätt kan skryta med några direkta förmågor inom det gebitet, men han var riktigt duktig! Han hade just lärt sig schack, vid ungefär samma ålder som jag gjorde detsamma, det hade varit kul att som 6-åring möta honom, hade kanske rentav varit jämnt! Insåg också att senast jag spelade schack var min lille motkämpe inte påtänkt.

Blev ju inte tråkigare av att min motspelares 3-årige lillebror hemskt gärna skulle flytta pjäserna lite som han ville, många lirare att hålla reda på.

Jotack det blev väl en grande finale på 2010 ändå, här hemma i lyan gubevars. Jag var inte bara äldst rent kronologiskt, utan på alla sätt, kändes det som. Ovan känsla, lätt obehaglig. Ska jag föreställa "vuxen" alltså? Därom vet jag flera människor som har en eller annan spydig kommentar att fälla.

Oxfilé är lättare med kött-termometer. Diskmaskinen är bättre när den inte går sönder på nyårsafton. Fruntimmer har oanad styrka i de högre tonregistrena. Fyrverkeri i en garderob på balkongen ter sig roligare strax efter tequila än dagen efter när man tänker till.

Löften? Näe det vet jag inte. "Må det bli ett bättre år 2011!" Sådär, klart. Påtal om det blev jag medlurad till gymet nu strax. Mina viktvräkarbröder skulle dit, då kan man ju inte avstå! Lite som på den gamla goda tiden när det blev tre fotbollsträningar i veckan per automatik, det var i undantagsfall man inte gick dit. Jag behöver den sporren för att få något gjort, att det ska förväntas av mig. "Jaha din jävla hycklare, det förväntas av dig att du ska skriva det där projektarbetet klart snart också, gör du det då?" ...det är väl skillnad, det vill jag ju inte göra.

Har suttit en hel del med Sara och kollat på Scrubs sedan jul, vi kombinerade hennes vurm för tv-serier med mitt insnöade intresse för medicin och där hade vi det! På många sätt har den redan efter en halv säsong tagit upp mycket av de farhågor jag har för mitt troliga framtida yrke, men jag har också blivit lite lugnad. Det löser sig säkert vad det lider. Nånstans hamnar jag en vacker dag, vi får se hur det går och lösa problem som de kommer; inte 5 år innan de uppstått.



För inte fan oroar man sig över morgondagens bakfylla när man har det glatt?