Doktor Hybris

Inför en vecka som kandidat på geriatriken hade jag ganska klara förväntningar. Jag hade hört alla kursare säga hur långsamt det skulle vara, hur lite som faktiskt görs där. Jag har bilden som undersköterska att jämföra med, och kände mig ganska hemma i verksamheten. I mångt och mycket stämde det, men det blev en resa.

Under måndagen låg en kvinna i dödens väntrum, ett begrepp av många likställt med geriatriken i stort, men det är så mycket mer. Men för denna kvinna var det just så. En massiv hjärnblödning hade gjort henne oförmögen till tal, sväljning och, i stort sett, rörlighet. Hon var knappt märkbart vid medvetande, de reaktioner man fick av henne förutom rosslande andning var att hon tryckte ens hand om man tog den. Alla åtgärder vidtogs för att hon inte skulle lida, och hennes anhöriga accepterade att det var dags för mamma.

Det var ett förlopp jag såg utifrån mest, var aldrig direkt inblandad i det hela, utom ett par växlade ord med en dotter. Jag kände inte patienten.

På samma sal, efter kvinnans bortgång, kom en ny patient, som efter vad som senare visade sig vara en blodpropp i hjärnan tappat tal- likväl som sväljförmåga, i stort sett. Skillnaden från den tidigare patienten var att denna dam var fullkomligt vid medvetande och beslutskapabel. Med skakig handstil och huvudskakningar eller nickande kunde man föra samtal med damen i fråga. Hon tog sig dessutom besväret att kalla mig Emil i Lönneberga... Jag följde henne under veckan, såg henne försämras, var med då man insåg att man måste fråga henne hur hon ställde sig inför det som följa skulle: Ville hon få en sond inopererad och få mat direkt i magsäcken, eller ville hon att detta skulle få vara slutet. Jag vet inte om samtalet blev lättare eller jobbigare av att hennes svar var svårlästa kråkfötter och ansiktsuttryck, mer än ord.

Hon frågade om ingreppet var stort, om hon skulle förbli stum, om hon skulle kunna äta igen. Vi svarade så gott vi kunde, och hon tog ett välinformerat beslut, och lät det sakta träda i skrift.

Jag vill dö.

Det kanske är meningslöst att försöka beskriva upplevelsen, men jag vet att min handledare, nyss examinerad läkare, upplevde det på liknande sätt som jag själv. Han hade aldrig heller varit med om detta förut. Med svårlästa bokstäver berätta hon att hon var nöjd nu, hon är 93 år, har ett antal krämpor och känner att det får vara färdigt. Att sedan tala med hennes son om detta, var något jag själv beslutade att inleda, då min handledare var på möte angående en annan patient när sonen kom på besök. Jag ville inte låta honom hinna gå utan att ta diskussionen, eller snarare informera om hans mammas beslut. Min handledare kom ganska direkt jag gått in i patientens rum, han var precis klar med mötet. Vi tog samtalet tillsammans, och han berättade efteråt att "herregud det där hade jag aldrig bett dig göra", och jag vet, det var mitt eget beslut. Det hade varit lätt att smita undan. Men det är något jag förväntas hantera om några år, och jag vet att det är obehagligt, desto större anledning att tidigt få en känsla för det.

Hur jobbigt och tragiskt det än må vara så var det hennes beslut, det måste vi respektera. Det har jag inga problem med i sig. Men att bemöta henne på ett samlat sätt och prata med henne om det, det är det jävliga. Att samtidigt uppleva att överläkaren gärna smiter undan en stund och förhalar beslutsprocessen vann inte min respekt. När den informerade sonen, på min och min handledares direkt uppmaning, ville ta diskussionen med överläkaren möttes det först med irritation över att "det fick han minsann vänta med en stund", för att lite läkemedelsordinationer behövde diskuteras för helgen.

Var är dina prioriteringar? Vem mår sämst av att vänta? Den relativt erfarne underläkaren vars frågor rör huruvida man ska ge herrn på sal 3 en eller två alvedon vid frukost, eller den potentiellt ångestfyllde sonen som nu kommit dit att han måste diskutera sin mors vilja att släppa taget om livet. Måtte jag aldrig tveka inför det valet av prioriteringar. Då den dagen kommer är det dags att ta av min min vita rock och gå hem.

Att sedan efter ett från särskilt överläkaren synnerligt känslolöst adjö gå förbi patientens rum på väg ut från avdelningen igår kändes så oerhört fel att jag vände i dörrn. Min feghet ska fan inte smälla högre än min mänsklighet. Även om det var mycket smärtsamt att ta farväl av denna kvinna som beslutat att hennes liv nu får vara slut kändes det samtidigt rätt. I den bästa av världar är det just så, ingen ska bestämma över det, förutom just hon.

Jag vet att det inte var sista gången jag är med om ett sådant beslut. Det är heller inte sista gången jag kommer känna så här.