Doktor Hybris

Ryktet om min kulinariska storhet har, behjälpt av oförtjänta vingar, nått Uppsala. Jag hade en beställning på köttfärssås más grande idag, så därför packade jag in familjen i bilen och for norrut.

Eller om man ska tona ner hela vansinnet så var det på det viset att jag med mor och far idag hälsade på bror med sambo (så jävla lustigt... på nå vis) och vi lagade lunch där. Förutom att den var god så var det roligt att träffa människorna, och se att Andrea mår bättre. Vi hoppas innerligt att det inte vänder igen, utan nu är det bättring som gäller!

Det slog mig idag att senast jag var i Uppsala för att hälsa på bror var våren 2008, när jag skrev körkortsteorin där. Han har hunnit flytta två gånger sedan dess, men bor på samma gata. Praktiskt. Jag hittade nästan dit.

Man blir ju sugen på en egen lya, men mina egeninredda 14 kvm duger gott, särskilt med tanke på vilka jag bor med, och vilka små bestar som bor med mig. Priset är inte att rynka på näsan åt heller. Läget är ju faktiskt helt okej om man tänker på att jag ska spendera våren på Danderyds sjukhus. 35 minuter till skola/sjukhus, så nära har jag inte haft det sedan innan gymnasiet! Våren blir fin.

Lunchrummet vi härjar i på KS är inte optimalt utrustat; det finns tre fungerade mikrovågsugnar för 60 pers att dela på, det är ont om bestick och glas. Nåja, det finns i alla fall.

Igår bestämde jag mig för att ta med mig egna bestick, så sekunder innan jag i en dödsföraktande spurt sätter av nerför den curlingartade backen mot bussen greppar jag ett par utensilier från köket. Jag missade bussen. Eftersom jag inte hade något bättre för mig för stunden ställde jag mig och försökte lifta, jag kanske skulle hinna ikapp till bussbytet om jag hade tur.

Den första bilen jag ser svänger in och plockar upp mig. De två herrarna, uppskattningsvis 50 och 20 år gamla, ska in mot stan, och efter att vi sett en hord stå och vänta på de relativt ickebefintliga bussarna åker jag med till Danderyds sjukhus, där jag har tur med tunnelbanan som genom en skänk från Åva (Heh!) är funktionell... ja åtminstone på röda linjens norra delar. "I don't believe in public transportation" har en kursare till mig sagt i dessa kaotiska dagar, och eftersom jag till viss del är böjd att hålla med honom gick jag från universitetet till KS, en uppfriskade promenad med frost i mustaschen.

Jag kom i tid trots enorma köer och en missad buss. Det är tamefan inte något som händer alla gånger när man bor ute på bygden. Något som händer desto oftare är att en vänlig själ har förbarmande över sin nödställde nästa.

Bara för några veckor sedan hände en liknande sak. Men denna gång hade jag totalt fattat fel på vilka tider som gällde för laborationen som jag för övrigt skulle agera försökskanin på. Jag missar en buss med 5 minuter, vilket om jag skulle ta nästa buss skulle resultera i att jag kommer 30 minuter sent till labben. Jag lyckas få lift med en man som ska till Bromma, och efter ett hjärtligt samtal om allt här i världen skjutsar han mig hela vägen till Karolinska eftersom han tycker att "man får väl hjälpa en blivande läkare när man får chansen!" Jag kom 25 minuter tidigt.

Jag gör mig inga illusioner om att någon av mina välgörare läser denna blogg, men precis som jag gjorde då jag klev ur bilen vill jag också nu ge ett stort och varmt TACK! Tack för hjälpen och för att det finns goda människor, jag ska göra mitt bästa för att bli något liknande!

Jag tog en nål i armen för laget! Nej, jag har inte skickat runt sprutan i knarkarkvarten, jag har lämnat blod!



450 ml liv skänkte jag, och det enda jag begärde i retur var två smörgåsar och ett par deciliter juice, som för övrigt satt riktigt bra sådär direkt efter ett gympass. Det fick jag för övrigt bakläxa för, att jag kom direkt efter träningen, men hellre det än att träna efteråt, tänkte jag, och där fick jag rätt.

Jag ska nog lämna blod efter varje gång jag har tränat; fikat sitter fint och det ligger på vägen ner till bussen hem!

Ni har säkert noterat att ungefär vartannat av mina inlägg handlar om katter, i snitt. Det beror på att de där två bestarna har stor inverkan på mitt liv, på många sätt. Förutom det uppenbara med allehanda skråmor då man retat dem för mycket, eller all extra stoppning som täcker in- och utsida av samtliga plagg och möbler bjuder de även på stunder av mysig samvaro.

Det de främst bjuder på är sömnlösa nätter. Jag minns inte senast jag fick sova en hel natt utan att terroriseras av de små satarna. Nej självklart minns jag inte nätter där jag inte vaknat, men utsätts man för ett frenetiskt klösande i sängen runt småtimmarna så minns man det. Om man stängt dörren trakteras man istället av ett jabbande med en intensitet som gjort Ingemar Johansson stolt, då minns man det. Slits man ur sin djupsömn av ett spinnande odjur som ömsom sticker en i ansiktet med morrhår, ömsom tuggar glatt på alla kablar denne kan hitta, då minns man det.

Vad vill de då, med detta beteende? Har ni sett bilderna på dem kan ni redan nu gissa att den enskilt största anledningen är mat. På en hedrande andraplats kommer passage ut för att vidare slakta den lokala faunan.

Allt vore väl gott och väl om de satarna höll sig utomhus när man blivit väckt två gånger, en för att få verka servitör, och en för grindpojke. Men de gör de inte. De jävlarna jobbar ju i skift! Släpper man ut en katt så kommer en annan in och ska ha mat, och 20 minuter senare ska den korpulenta och nöjda katten ut igen, varpå dess kumpan tar över under en cykel, med ännu mer utfodring och dörrsvingande, tills odåga nr. 1 återtar jouren.

Jag är inte bitter. De ger upphov till allehanda glädjeämnen också, senast för några dagar sedan var jag övertygad att jabbandet på dörren bara betydde att min katt var här för att i vanlig ordning köpa stora mängder nitrit (?!) av mig, de är ju storkunder på det och behöver ju massor när de drar igång sina projekt.

... Säga vad man vill om dem, men näe, köpmän eller kemister är de inte, men vafan förväntas av min stackars hjärna när man inte får sova ifred?!

Något de faktiskt ÄR, kan ni ser här.





Vi kallar dem toffeldjur.

...som stöter på lite motgångar ibland. Idag var det tenta, tre separata delmoment: Farmakologi, Medicinsk mikrobiologi och klinisk mikrobiologi, eller "triss i skit" som jag hört det omnämnas i efterhand.

Nä, mikrobiolog det blir jag nog aldrig, men förhoppningsvis ska jag väl klara tentan nästa gång. Jag säger inte att den e kuggad... MEN DE Ä DEN!

"Tjena, den har vi hört förr" säger ni. Ja jo visst, man ska aldrig säga aldrig, det hela beror till stor del på hur många tröstpoäng för god vilja jag får, och hur bra jag är på att gissa.

"Jag ska nog ta mig en liten paus nu..." sa jag, och passade på att flytta lite frystålig dricka från frysen tillbaka till "lagret" i hyllan. Far min undrade en smula vad för sorts rekreation jag skulle ägna mig åt, när jag traskade iväg från studerandet med två liter sprit.



Jag slogs av tanken att förrådet kanske var lite FÖR gediget... men jag har ju störtkruka om nöden så skulle kräva.

Inte ofta man har 16 kg kärlek i sängen...



Där har ni mycket katt för pengarna.

Mitt i "allt plugg" tar jag mig tid att göra andra saker, som det alltid blir när tentan bultar på dörren. Vi kan kalla det "på stället march", men just denna gång känns det som att det ändå ger något.

Min spelglädje har återvänt!

Dagens projekt är en fin visa, lättspelad också!

Det syns ju på mig, eller hur?



Jag, med enormt god assistans av Chef dû Tsat Siiki Saara, presenterade denna kväll en souvlaki utan dess like. En rätt som fick hela sällskapet att häpna, en rätt som bjöd på en gomsmekning som hade gjort självaste Carl-Gran Janqvist lyrisk, en rätt där till och med Dr. Mortalis ansikte hade fuktats av den sanna lyckans tårar... om han fått smaka naturligtvis.

Jag har under åren lärt mig att det finns de som tvivlar på min rödhårige kamrats förmåga jaktförmåga, med hänvisning till hans rondör och vidlyftiga buk.



Dessa tvivel kan ju verka rimliga vid en första anblick, men under all päls och späck finns en mördare utan dess like.




Om någon kan hjälpa till med artbestämningen av dagens offer skulle det underlätta vår redan svindlande dödsstatistik, innefattande ett stort antal ekorrar, ett flertal skator och åtminstone en ringmärkt duva.



Det vi med säkerhet vet i nuläget är att det rör sig om en fågel.

Jag är livrädd för döden. Fullkomligt skräckslagen. Jag vill verkligen inte dö. Förhoppningsvis anses det i min ålder och vid min hälsa vara en bra sak, att inte längta efter döden, och vilja undvika den.

Men den kommer ju. Sakta men säkert så närmar den sig. Jag är ännu inte fyllda 21 och kan ibland bli så jävla rädd att inte hinna med allt det där jag vill innan han i kåpan knackar på mitt schackbräde och talar om att seglats nr. 7 börjar närma sig. En fullkomligt irrationell rädsla, varför skulle jag trilla å pinn' helt plötsligt? Det kan ju hända.

När jag blir gammal (för jävlarimej, det tänker jag hinna med!) och traskar runt med stödhjul och knaprar både det ena och det andra för att kunna stå upprätt och minnas vad jag heter hoppas jag innerligt att jag kan luta mig tillbaka och se på livet med lyckliga ögon och tänka att det var ändå ganska härliga 104 år jag fick uppleva, men nu känns det som att det är färdigt. Jag hoppas mina efterlevande kan se det på samma sätt som jag.

Men idag är jag ung, pigg, viril, vital och vetgirig, nu ska här läsas farmakologi!

I och med den insikten gick all anda ur mig så till den grad att ättestupan syns mig som ett lockande alternativ!

Jag lämnade datorn obevakad lite för länge, och när jag kom tillbaka fanns en mängd bilder på den som inte varit där tidigare... Om någon har information om vem i helvete detta är, eller framförallt hur man undviker personen i fråga, tveka inte att dela med er!



Synnerligen obehagligt...

Inte för att jag tror på nyårslöften, men ibland får man rucka lite på sina principer.

Jag har ju inga laster överhuvudtaget, utan detta handlar enbart om att lova mig själv att unna mig lite mer, jag är alldeles för hård mot mig själv nuförtiden.

Jag ska banneme bli bättre på gitarrplinkandet, det här är ju ohållbart! Jag vet knappt en enda låt jag kan spela från början till slut, förutom kanske Für Elise eller nån jävla gavotte (vad det nu råkar betyda) från sent 1800-tal. Den typen av musik får man lära sig i kommunal kulturskola om man på frågan vad man vill spela svarar "ja venne..."

Men har man varken musiksmak eller mål i mun blir det lätt svar i stil med detta i de låga tonåren.

Nu jävlar blir det andra bullar. Jag vet att jag vill och jag kan!

Hah, ja vi får se hur det blir med det.



En lagom sliskig bild till en framtida singel har jag åtminstone... Halva inne!

Eftersom jag inte kommer åt min kalender idag skriver jag att den 26 februari ska jag tydligen på introgasque på KI... glöm inte borte!

är att ta igen en liten nätt vetenskaplig restuppgift på något så stimulerande som magsår, som jag missade medan jag umgicks med Liftwaffe in dem Alps auf Åre!

Det faktum att jag skriver detta, råkar vara inloggad på facebook och har ett parti mahjong startat i bakgrunden är bara en slump, det är bara en paus, som råkar ha pågått sedan någon timme.

Vill man inte så har man alltid någon överslagshandling att göra, för istället för att göra något HELT annat och totalt ge fan i uppgiften sitter man och stirrar på ett tomt worddokument tills man mår så dåligt att man bara MÅSTE göra något helt annat, som att diska eller skura golvet.

I slutänden känner man att man ansträngt något oerhört, är helt utmattad, och har säkert skrivit ned en halv sida med bara skräp.

... Tänker man till så är det just det jag gjort nu, men inte i min inlämningsuppgift, utan här istället. Det är nästan ännu sämre.

Att inte få något gjort och sedan må dåligt över allt man har att göra ter sig smått ineffektivt. På stället march!

Manöver, lägg an, givakt och roger ut!