Ja fy fan. Den innehåller fem HELDAGAR! Jag har schemalagd tid som nästan täcker en hel arbetsvecka! Ve och fasa!
Studenter är bortskämda. Jag är lat. Man klarar sig nog.

En vällindad katt ligger för närvarande och spinner i vår hall. Det finns inte många djur som den katten, det må jag säga. Idag bestämde jag att, tjing pax, den katten följer med mig när jag flyttar, ty det är vad han vill. Självklart tar jag med mig mattan också.

Överdriven tilltro är något jag ibland känt att jag åtnjutit genom livet. Eftersom jag visat mig ha en viss fallenhet för vissa saker, låt säga exempelvis matte på högstadienivå, fick jag ofta höra att jag som "är så smart kan väl räkna ut en lösning på [slumpmässigt valt världsproblem]".

Tack för förtroendet, men nej tack.

Tro nu inte att jag sitter här och försöker hävda att jag INTE är vad man brukar kalla "begåvad", men det beror naturligtvis på vem man jämför med. Jag är medveten om att få människor når de resultat jag gjort i skolan, men det behöver inte säga alltför mycket, jag känner människor som springer runt med sina 20.0 i gymnasiebetyg men som har svåra problem att föra ett samtal.

Jag hoppas och tror att jag lyckats få en liten del av flera förmågor; ett visst mått av förmåga att hänga med i halvkomplicerade samband, en smula eftertanke, lite analytisk förmåga, och kanske toppat med en nypa social kompetens, om jag har en bra dag.

På det hela taget är jag rätt nöjd med mig själv, för vore jag inte det skulle jag bara må dåligt, och det ser jag ingen anledning till.

Jag överlevde lapphelvetet, och trivdes riktigt bra i de vindpinade backarna som klär Åreskutan. Den värsta blessyren fick jag av en bäddsoffa.



Det känns ju som ett smått besynnerligt beslut att inte ha hjälm ute i pisterna efter att ha slagit sig blodig på en soffa. Förra året slog jag upp en skåra i bröstet med en vapenatrapp under min fallskärmsjägarmönstring. Det blev ingen värnplikt och inga skarpladdade vapen för mig, och väl är nog det.

Jag bävar inför vad jag kan tänkas orsaka med skalpell om några år.

Jag smiter på en dödsresa till Åre ikväll, är hemma sent onsdag. Om ni saknar mig så skyll er själva, men jag ska försöka komma levande hem, från denna min tredje skidresa någonsin.

Det snackas om misär och jävelskap på andra sidan Atlanten, när vi har ett helvete inom nationen! Folk svälter i Danderyd!

Stöd hjälparbetet i Haiti genom att sms'a LIV till 72990, 50 kr går till Läkare utan gränser. Danderyd får klara sig på egen hand.

Saturday Morning Breakfast Cereal är en skum webcomic jag läser, och med jämna mellanrum presenteras där förklaringar i form av diagram till livet, döden, sociala interaktioner eller som i det här fallet religioner.

Jag har alltid haft lätt för att lära mig efter visuella stimuli, och pluggar därefter mest genom att titta på sammanfattande bilder/flödesscheman de gånger jag slår upp en bok.

Det är säkert därför jag tycker det här är så fasansfullt roligt. Hur väl Zach Weiner lyckas förklara vår sjuka, sjuka värld med ett simpelt diagram bidrar ju naturligtvis också.

"Läser din blogg ibland, det saknas svamliga politiska lösningar
 du skriver på fyllan, skäms när du läser men innerst inne tror på!"
-Dr. Dahl-Ilm

Det DÄR är vad jag kallar konstruktiv kritik!

Problematiken är väl bara den att det första jag tänker på fyllan är inte att "nu jävlar ska här lösas världsproblem, det finns det många andra som tror att de kan bättre än jag och de kan få hållas." Säkerligen har de flesta som tror på detta sätt helt rätt, jag är i många fall varken insatt eller intresserad.

 

Det är ett annat "problem" jag upplever: Jag är jävligt ointresserad, nästan så att det gränsar till oengagerad, av ganska många saker. Varför skulle min inblandning göra någon som helst skillnad i frågeställningar eller problem som omfattar mer än min innersta sfär? Den åsikten kommer nog som en kombination av känslan att inte betyda något särskilt och av ren lathet.

 

Denna känsla av mer eller mindre betydelselöshet är ändå inget jag ser som något negativt, nödvändigtvis. Jag blir inte nedstämd av tanken utan lever i villfarelsen att det snarast är realistiskt: Jag gör ingen större skillnad.

 

Jo självklart för dig, det vet vi båda två, det är klart jag är en stor del av ditt liv... men på det stora hela? Det är ändå inget jag strävar efter, intalar jag mig. Det vore väl häftigt att kunna rädda världen, men det kan jag inte, på något sätt, så jag hyser inga såna ambitioner.

 

Om man ska nämna latheten också... imorgon är det farmakologitenta, läkemedelslära. Har jag pluggat ordentligt? Näe. Inte än. Det kommer ska ni se. Många skulle nog med lätt gnisslande tänder skriva under på att jag klarat mig oförskämt och oförtjänt bra på min utbildning hittills, med tanke på nedlagd tid och engagemang. Det stämmer säkert. Jag lider inte.

 

Där har du, Dr. Dahl-Ilm, om inte politiska lösningar så åtminstone svamliga bekännelser!

Jag borde lyssna mer på vad folk säger.

Det där kändes riktigt fel att se skrivet, för inte fan stämmer det. Kanske bör jag lyda vissa människors råd, i vissa frågor, lite oftare. Det ligger betydligt närmare sanningen.

Det jag menar är helt enkelt att jag borde sett Napoleon Dynamite för länge sedan.



Lite läskiga, bekanta vibbar från ett beteende som förekom i låg- och mellanstadiet dök upp hos mig under filmens gång, manifesterat i till synes vuxna människors agerande. Men jävlar vad roligt det var!

det har jag nog alltid varit på ett eller annat sätt. Men värre har det blivit.

Hela förra vintern överlevde jag i halvtunn jacka och halvtunna skor. Idag förstår jag inte hur jag lyckades. Idag frös jag från att jag klev utanför dörren hemma tills jag somnade på bussen hem. Ändå har det inte varit kallare än -10. Att det var stadiga 15 grader i föreläsningssalen gjorde sitt till.

Jag erkänner mig besegrad.

Imorgon blir det vinterjacka, kängor, långkalsonger och dubbla handskar!

Ska man ge upp ska man göra det ordentligt.



Go jul.

Detta skulle nog inte lämna månget öga torrt, ibland får jag till det!

Älskade år