Bakom varje hög av sand finns guld för den som letar
Det är ord av en man som kallats hustrubadur av en familjemedlem till mig. Trubaduren i fråga förknippas kanske med melankoliska texter, men förutom att jag gillar hans låtar får man sig en tankeställare då och då.
"Det går om man bara vill tillräckligt mycket", är en fras som jag själv försökt tillämpa de senaste månaderna, i jakten på guld på ett annat sjukhus än det jag nu är placerad på. Jag tänkte inte ge upp det hela trots idel motgångar, men fick väl till slut inse att det inte var rimligt att fortsätta stånga sig blodig mot den till synes obändliga vägg som studievägledning utgjorde. Jag fann mig i mitt öde där i sandhögen i Solna.
Men så fick jag veta att andra, som kanske behärskade mer finess i sitt stångande, lyckats få till stånd just en sådan förflyttning som jag själv upprepade gånger fått höra var omöjlig. Spännande utveckling.
Det kanske kan låta som räv och rönnbär, men jag hittade mitt eget guld. Inte bakom sandhögen, utan mitt i den. Mår man inte tillräckligt dåligt av den aktuella situationen för att fortsätta stånga sig redlös får man istället vara beredd att omvärdera sin definition av guld. Jag undrar vad man mår bäst av i längden; att in absurdum driva sin vilja igenom eller att faktiskt GILLA läget, inte bara acceptera det.
Idag var det halt. Klar nackdel att snabbaste vägen till den guldbeprydda sandhögen avslutas med 20 min promenad längs Brunnsviken. Men det gick.
"Det går om man bara vill tillräckligt mycket", är en fras som jag själv försökt tillämpa de senaste månaderna, i jakten på guld på ett annat sjukhus än det jag nu är placerad på. Jag tänkte inte ge upp det hela trots idel motgångar, men fick väl till slut inse att det inte var rimligt att fortsätta stånga sig blodig mot den till synes obändliga vägg som studievägledning utgjorde. Jag fann mig i mitt öde där i sandhögen i Solna.
Men så fick jag veta att andra, som kanske behärskade mer finess i sitt stångande, lyckats få till stånd just en sådan förflyttning som jag själv upprepade gånger fått höra var omöjlig. Spännande utveckling.
Det kanske kan låta som räv och rönnbär, men jag hittade mitt eget guld. Inte bakom sandhögen, utan mitt i den. Mår man inte tillräckligt dåligt av den aktuella situationen för att fortsätta stånga sig redlös får man istället vara beredd att omvärdera sin definition av guld. Jag undrar vad man mår bäst av i längden; att in absurdum driva sin vilja igenom eller att faktiskt GILLA läget, inte bara acceptera det.
Idag var det halt. Klar nackdel att snabbaste vägen till den guldbeprydda sandhögen avslutas med 20 min promenad längs Brunnsviken. Men det gick.
Comeback
Det känns att våren närmar sig. Ändå var idag första gången jag gav mig ut och promenerade på Brunnsvikens is, på väg hem från tegelhögen i Solna.
Det beror på flera saker. Det var länge sedan jag gick där i dagsljus och utan att ha bråttom till någon buss. Det var länge sedan det var lika vackert väder som idag, med strålande sol och runt nollan. Efter att ha försovit mig markant imorse vaknade jag till på riktigt först efter dagens första kaffe, strax efter lunchen.
Jag har insett att jag är riktigt bra på att lura mig själv att "jag tränar". Visst, att gå på gym två gånger i veckan är väl okej, men en försämring jämfört med höstens fyra pass i veckan. Nu har jag dessutom sprungit två gånger i snömodden, på mindre än en vecka! Inga långa rundor, men det är en början. Jag kan bara hoppas på en fortsättning.
- "Asså hur fan ska jag kunna klara skolan nu när Big Brother börjar igen? Jag vet ju hur det var sist liksom..."
Jag log en smula där jag satt på bussen.
Det beror på flera saker. Det var länge sedan jag gick där i dagsljus och utan att ha bråttom till någon buss. Det var länge sedan det var lika vackert väder som idag, med strålande sol och runt nollan. Efter att ha försovit mig markant imorse vaknade jag till på riktigt först efter dagens första kaffe, strax efter lunchen.
Jag har insett att jag är riktigt bra på att lura mig själv att "jag tränar". Visst, att gå på gym två gånger i veckan är väl okej, men en försämring jämfört med höstens fyra pass i veckan. Nu har jag dessutom sprungit två gånger i snömodden, på mindre än en vecka! Inga långa rundor, men det är en början. Jag kan bara hoppas på en fortsättning.
- "Asså hur fan ska jag kunna klara skolan nu när Big Brother börjar igen? Jag vet ju hur det var sist liksom..."
Jag log en smula där jag satt på bussen.
