Överkörd av verkligheten
"Varsågod, här får du en patient, varsågod här får du, kör."
Jävlar så liten man blev. Alla patienter jag träffade var trevliga och verkade tycka att jag inte var helt tappad, och när jag stapplande leddes vidare i beslutsprocess och handläggning av mina legitimerade vänner kändes väl det mesta helt okej, mina gissningar visade sig stämma hyfsat med andras uppfattning om det hela.
Men när den magerlagde, alkoholabstinente mannens döttrar vädjade till mig att inte släppa hem pappa; han tar inte hand om sig själv, han äter inte, började jag krympa igen. Jag kan inte påverka, jag varken har eller är redo för det ansvaret. Hej kom å hjälp mig.
Det svåra var inte det medicinska, det lätt abstrakta eller åtminstone teoretiska, utan det rent praktiska: Jaha, vad finns det för alternativ förutom att skicka hem honom? Inläggning är ju inte aktuellt, för sjuk är han ju inte i den bemärkelsen, men hur ska jag prata med honom om detta, vad ska jag säga till hans döttrar, vågar jag stå på mig, vem ska jag be ta ett nytt blodtryck på honom, haffar man bara närmaste människa som råkar vara undersköterska eller sjuksköterska, vem pratar jag med, var är hans journalmapp just nu, var ska jag lägga den sen, vad ska ligga i mappen, i vilket program ska jag fylla i vadå angående hans uppföljning, handläggning osv?
Det var inte medicin som körde över mig, det var verkligheten. Helt oförberedd på det var jag. Ingen kan beskyllas för det utom jag själv.
Att springa som ett djur 400m till bussen för att slippa vänta 30 min gjorde mig inte direkt piggare direkt efteråt. Själva löpningen var ju en sak, sånt har jag gjort förr, men att bli svimfärdig, få värre hjärtklappning än "vanligt" och vara andfådd bra mycket längre än "vanligt" gör tyvärr att jag inser att "som vanligt", det tillstånd då såna här språngmarscher var vardagsmat, är ett minne blott.
Kondition är en färskvara. ÄVEN om man BARA är 21. Helvete.
Nu börjar det bli dags att (tänka på/tvinga dig) att slappna av lite. Annars kan det börja bli jobbigt. På RIKTIGT då, menar jag. Håll inte på att jiddra med massa trams, gör det du ska...mer klarar du inte. Bland det farligaste som finns är rätt ofta att engagera sig i omgivande trams. Tramsa inte, fokusera på det du SKA klara.
Seså! Dags för fika, eller?
Jag måste nog hålla med föregående talare på en viktig punkt: Du ska absolut inte ta på dig ett ansvar som, du inte har varken kunskap eller personlig mognad att klara av. Se inte detta inlägg som kritik utan istället som ett stöd för vad jag förstod att dina tankar började gå i dessa banor. Många gånger är besluten på en akutmottagning inte vita eller svarta utan någonstans i gråzonen däremellan. Det är svårt och ofta känns besluten inte helt rätt men måste ändå fattas. Dessa beslut fattas aldrig av en kandis så luta dig tillbaka och diskutera med "överheten". Där du är idag i utbildningen ska du inte ta på dig mera ansvar än du klarar av! Jag är stolt över dina funderingar och tankar om en bra handläggning. Kram!
Fika låter inte fel, avslappning vore nog bra, kändes betydligt bättre idag när jag provisoriskt sprang på akuten, MED stöd lite närmare. Kryckorna bar mig! Kryckorna hette Leif.
