Doktor Hybris

"Jag måste bara säga att kvalitén på arbetena är riktigt hög, jag har inte sett såhär bra elevarbeten på flera år! Särskilt ert arbete tänkte jag på, läste häromdagen i [semi-vetenskaplig träningstidsskrift] en liten notis om håll, men det finns knappt några seriösa, pålästa artiklar om det. Här har ni ju faktiskt gjort ett vetenskapligt arbete och gjort en sammanställning av forskningsfältet, det vore kul om ni kunde få den publicerad!"

Nu känns det som ett tag sen min blogg gjorde skäl för sitt namn... känns som om en förändring av detta börjar gnaga mig i hasorna.

På måndag ska jag dessutom på anställningsintervju, ska kanske bli privatlärare, och på detta håll inte inför högskoleprov, utan för gymnasie- och kanske högstadieelever, eller nåt. Tänka sig. Allt tack vare en flyktig kommentar från kamrat Emanuel, men kanske främst det faktum att han rekommmenderat mig för det!

Vi får väl se var man landar, om man gör det.

i form av en gammal välkammad man. Det fick vi på idrottsmedicin uppleva idag, när Arne Ljungqvist kom och talade vänligt till oss. Det var ett namn jag kände igen, men inte fullt kom ihåg personen bakom. Förutom svensk mästare i höjdhopp 1951 och läkare sedan över 50 år tillbaka är han också ordförande i Internationella Olympiska Kommiténs Medicinska Kommité (IOK's medicinska kommité ligger bättre i mun) och vice ordförance i World Anti-Doping Agency (WADA).

Där sitter karln och radar upp den ena dopingskandalen efter den andra och nämner i förbifarten sin inblandning i jakten på förövarna, som när han ansvarade för testerna av Ben Johnson 1988, satte dit tysk-spaggen Mühlegg efter att han "åkt livet ur stackars Elofsson", och grävde upp hela underjordiska dopinglabb både bland ryssar, amerikaner, österrikare och annat löst folk. Det är inte utan att man blir lite imponerad.

Arne Ljungqvist - Dopingjägaren


... jag vill också ha en klatschig titel.

Oftast inte. Idag överraskade vi oss själva, Sara och jag, genom att röja i klädkammaren/soprummet och av bråten faktiskt skapa någon form av ordning, tänka sig!

Spelade schack med en 6-åring igår. Inte för att jag på något sätt kan skryta med några direkta förmågor inom det gebitet, men han var riktigt duktig! Han hade just lärt sig schack, vid ungefär samma ålder som jag gjorde detsamma, det hade varit kul att som 6-åring möta honom, hade kanske rentav varit jämnt! Insåg också att senast jag spelade schack var min lille motkämpe inte påtänkt.

Blev ju inte tråkigare av att min motspelares 3-årige lillebror hemskt gärna skulle flytta pjäserna lite som han ville, många lirare att hålla reda på.

Jotack det blev väl en grande finale på 2010 ändå, här hemma i lyan gubevars. Jag var inte bara äldst rent kronologiskt, utan på alla sätt, kändes det som. Ovan känsla, lätt obehaglig. Ska jag föreställa "vuxen" alltså? Därom vet jag flera människor som har en eller annan spydig kommentar att fälla.

Oxfilé är lättare med kött-termometer. Diskmaskinen är bättre när den inte går sönder på nyårsafton. Fruntimmer har oanad styrka i de högre tonregistrena. Fyrverkeri i en garderob på balkongen ter sig roligare strax efter tequila än dagen efter när man tänker till.

Löften? Näe det vet jag inte. "Må det bli ett bättre år 2011!" Sådär, klart. Påtal om det blev jag medlurad till gymet nu strax. Mina viktvräkarbröder skulle dit, då kan man ju inte avstå! Lite som på den gamla goda tiden när det blev tre fotbollsträningar i veckan per automatik, det var i undantagsfall man inte gick dit. Jag behöver den sporren för att få något gjort, att det ska förväntas av mig. "Jaha din jävla hycklare, det förväntas av dig att du ska skriva det där projektarbetet klart snart också, gör du det då?" ...det är väl skillnad, det vill jag ju inte göra.

Har suttit en hel del med Sara och kollat på Scrubs sedan jul, vi kombinerade hennes vurm för tv-serier med mitt insnöade intresse för medicin och där hade vi det! På många sätt har den redan efter en halv säsong tagit upp mycket av de farhågor jag har för mitt troliga framtida yrke, men jag har också blivit lite lugnad. Det löser sig säkert vad det lider. Nånstans hamnar jag en vacker dag, vi får se hur det går och lösa problem som de kommer; inte 5 år innan de uppstått.



För inte fan oroar man sig över morgondagens bakfylla när man har det glatt?

Människor verkar ofta slås med häpnad av det faktum att mina bröder och jag, kanske i störst utsträckning jag, är så fantasilösa att vi går samma utbildning... Det hade rentav kunnat bli så att jag och Erik gått samma termin på KI, men han rotade sig i Uppsala istället, och än har vi inte sett om jag och Elias faktiskt kommer hamna på samma termin på KI.




Jag ser fram emot det.

att kanske göra lite saker. Få upp lite skräpande gitarrer på väggen, skaffa sig en ny ryggsäck, fixa sig en Blu-ray!

Check.







Du gamla skrälle... du har tjänat mig väl i +10 år, men nu fick det vara nog med ditt eviga dragkedjekrånglande, din botten som agerar hängbuk och din allmänna oformlighet. Förra sommaren träffade jag en gammal kompis på bussen, vi pratade och hade trevligt tills jag skulle gå av. Han ringer mig efter 15 sekunder och frågar om det "fan inte är samma ryggsäck som i mellanstadiet?" Jo det stämmer faktiskt, lelle Daniel! Men ibland är det kanske dags att förnya sig. Kanske ska investera i en lite större TV till min nya fina Blu-ray också? 5.1-ljudanläggning! Nu tornar det upp sig...

Ja alla är vi barn i början. När Saras familj och nära släkt idag skulle komma hit och inmundiga glögg med fika till gav vi oss på att göra lussebullar. Har vi gjort det förut nån gång? Jag har väl kanske hjälpt till att sätta/äta russin i/ur dem när jag var yngre, men bakat? Näe. Sara gillar inte russin så hennes erfarenhet var än mer bristfällig än min.

Bland mostrar med anhang, mormor, far, hundar osv var omdömena allt ifrån "Oooj så goda!" till "Hmjoorå var ju inge felpårom..." Godkänt får vi väl kalla det. Men det är klart, att rulla kringlor tar ju en sisådär två, tre försök att lära sig, eller åtminstone ett.





"Näee men du vet, vi bjöd ju in grannbarnen och bakade lussebullar, jäsiken va roligt de hade, de små liven, med deg o allt... ganska duktiga var de också, för o vara fem förstås..."

När man fyllt kylen med många kg kött under många veckor utan att egentligen laga något av det hela är det dags att kalla in inspiration, assistans och överordnade!

Alltså var mina föräldrar här hemma och styrde och ställde med elektriiken och ledde mig genom den ädla konsten att göra mustig gryta på högrev!



Det blev guldmenyn.

Utan tvivel är man inte riktigt klok
- Tage Danielsson

Det är nog behållningen av dagens huvudbankande mot vetenskapliga artiklar, statistik och nyttig men ångestskapande information om stundande examensarbete termin 7. Lunchmackan, alla 3, var förvisso inte heller så pjåkiga. Något som livar upp i mitt eget huvud är också att vi fick lära oss att med vetenskapliga termer uttrycka:

"Äh fuck it, vi vet redan att det här är sant så vi skiter i att undersöka saken." Det påminner också litegranna om min vän salige Tage.

"Inga slutsatser är förhastade. Jag mötte ärkebiskopen i Kungsträdgården, inte visste jag att han var ligist. Jag såg Greta äta lunch med en främmande herre, så hennes man är tydligen impotent. Jag såg Harry äta lunch med en främmande herre, inte visste jag att han var på det viset. Jaså du har varit på Mallorca din jävla fascist." Grallimatik, 1966.

Det där roar mig. Kungligt. Ordvändande, -vridande och -vitsar. Jag måste åka till Göteborg. Någon gång. Än har jag inte provat denna västkustuppkompling.

Bror min yttrade nyligen funderingen om hans yngre bröder hade sökt sig till nuvarande bana om det inte varit så att han gått i bräschen för det hela, med mamma som inspiration förvisso.

Jag hade aldrig varit där jag är idag om det inte vore för min familj. Är man den tredje formstöpte sonen kan man kanske ibland fundera på hur många av mina beslut som är mina egna. Jag spelade fotboll och gitarr, till viss del mot min vilja, men på frågan om jag ville sluta var svaret nej; det hade ju ingen annan gjort! Nå, än känns rätt många beslut bra, oaktat vem som fattat dem. Ett av de absolut bästa besluten i mitt liv, som jag dessutom tror att jag till stor del stått för själv, var att flytta dit jag idag bor, med den fröken jag gör det med. Därom råder inga tvivel.

När hon är borta en kväll som denna försvinner mycket aktivitetsförmåga, och här blir man sittande med uppkryddade nudlar i ett tappert försök till middag. Rafsar man ner lite champinjoner, purjo och selleri blir det ju nästan mat!

Inför december skiljs jag från den kliniska vardag jag vant mig vid på DS under hösten. Många kamrater far mot fjärran länder, eller främmande kurser. Själv ska jag läsa idrottsmedicin, en av många sågad kurs med halvtaskigt upplägg, mitt andrahandsval. Det blir vad man gör det till, intalar jag mig, och hoppas på det bästa. Att inte träffa kursarna regelbundet, i kombination med egna okända mål och detta jävla mörker och evinnerliga vinter som sänker sig, sänker också mig.

Att flytta ihop med Sara är bland det bästa jag gjort, men att inte flytta någonstans själv är nästan ännu bättre.

"Emil, har du några idéer om att bli ortoped?"


O.o
--


Jaa, jo, det har väl legat som en tanke ända sen jag hade en aning om vad det handlade om (tål att diskuteras om jag ännu har).

"Du kanske gillar... carpentry?"


O.O
__


Jaa, jo, "köttslöjd" är ju det i ganska hög grad oetiska begrepp jag använt mig av kring min förmodade dragning mot den mycket handfasta och i viss mån brutala specialiteten ortopedi. Sara har tvingats bildligt fjättra mig för att förhindra mig från att i föreningens "snickarbod" utagera mina Lönneberga-lustar och skapa allehanda semi-estetiska och allmänfarliga möbler till vårt hushåll. Men hotat med det har jag.

Än har jag inte varit i bo'n alls faktiskt.



Kanske hinner till köttbo'n först.

Life is good.

När man 11 år gammal fick se på planeringen att nästa vecka är det fiskgryta som gäller på hemkunskapen var tillvaron förstörd.

Hur ska jag nu ducka för detta vedervärdiga nu då?

Och här står jag nu, 10 år senare, förvisso med andan i halsen efter att ha fäktat upp en lax med machete, och lagar bouillabaisse i berått mod!


Det blev guldmenyn.

Jag är en sån som lär sig bäst av bilder... eller nej det vet jag inget om egentligen, men jag gillar bilder. Särskilt roliga bilder. Är bilden rolig och i formen av ett diagram gör det bara saken ännu bättre.



Men jag kan inte riktigt påstå att jag förstår den fullt ut. Antingen är jag färgblind eller så kanske det bara är jag som inte ser det som "awesome" att ha ett förhållande fullt med hatsex?

Man kan ju lite försiktigt försöka applicera detta, kanske främst diagram 1, på annat arbetande än just processorer. Ju mer man upplever att man har kapacitet till, desto mer skit att göra uppenbarar sig. Särskilt om Erik är hemma.

Min vän, kollega och vapendragare Ragge gjorde mig idag genom citatet "det är jag som är Allan i dalen" uppmärksam på att jävlar vad Killinggänget gjort dumheter.

Men roligt är det.

Jaha, tur att det inte kliar i fingrarna då...

Synd bara att jag redan har ett gäng spel förutom Bertmän att fylla mina egentligen inte så stora luckor i vardagen med. Plugga borde man ju, och jävlar vad länge man går runt och skyller på "ursäkta röran, vi bygger om" i en lägenhet man bara inte orkar städa riktigt. Det får man sota för litegranna när man nu jobbat lördag-söndag och kommer hem och inser att arbetet inte är slut. Jag ska ju inte klaga, min mademoiselle jobbar ju till 21.

Men hon får lön för mödan till dess också. I reda pengar. Min lön blir i svett och tillfredställelse. Brukar bli så.

Påtal om jobb, jag har av en kollega blivit visad nyttan av att lyssna på patienter och inte bara ånga på i sitt eget "tänk", med inställning att världen sannolikt raseras totalt om inte alla patienter fått eftermiddagskaffe vid 14.00. Det skadar inte heller att försöka lyssna på sina kollegor också, särskilt när man ställt dem en fråga som den tillfrågade allt som oftast antas förväntas svara på.

Genom att undvika dessa två metoder av lyssnande visade min kollega inte bara hur det underlättar patienternas tillvaro, utan också hur lätt det är att själv slippa ett stressutlöst nervsammanbrott, om man faktiskt försöker samarbeta.

"Jo du förstår, vi har en manligeeh... hjälpare. Idag." Så blev jag benämnd idag, då damen i fråga pratade med sin dotter i telefon. Titeln "hjälpare" var inte direkt beredd på, men den klingar ändå rätt fint, det är ju ändå med föresatsen att hjälpa människor jag gav mig in i vården från första början. Nog för att det argumentet tydligen inte räckte för att slippa reservplats på intervju-intagning på KI...

Nej fan så här ser ut, nu blir det städning! Dessutom måste jag bada.

If the brain were so simple we could understand it,
we would be so simple we couldn't.

- Lyall Watson