Doktor Hybris

Idag hittade jag en gammal pärm full med teckningar här på torpet. De flesta är från ganska tidig ålder, och stora pretentioner kunde skådas redan då. Jag hade bland annat gjort en hel "tidning" om någon figur, med säkert 13 numrerade sidor i. Naturligtvis var samtliga sidor tomma och det enda som var färdigt var framsidan.

Hybris? Jovars.

Dock höll jag på att dö en mycket krampaktig och roande död när jag hittade detta mästerverk!



Jag vill att ni tittar en extra stund på den, tolkar och analyserar den på ett sätt som få verk förtjänar, för detta, mina vänner, är inget annat än en pärla. Notera bestämdheten i svärdsarmen, det stadiga greppet kring hjaltet, och Yx-Bennys mångfasetterade ansiktsuttryck, så många intensiva känslor på en gång i ett ansikte! Frustration, frenesi, förvirring och ren jävla ångest. Toppluvan buren högst sturskt på ett rentav norskt manér är på något sätt pricken över i'et.

Nog om min begåvning, för stunden. Idag såg vi också på Asterix och britterna som inhandlades igår, och trots att jag kan större delen av filmen utantill sedan min svunna barndom med fornlämningen VHS slogs jag återigen av hur genomtänkta filmerna är, med så många detaljer och humor i så många plan att jag tyckte den var ännu roligare än när jag senast såg den för säkert 10 år sen.

Alla känner vi ju Idefix, Obelix härliga lilla hund. På denna bild har han just fått sig en slurk trolldryck i grevens tid efter att ha blivit intryckt i ett hörn av en fradgatuggande bulldogg. Den ville nog gå hem vid den här åsynen.



Om ni aldrig sett en asterix-film, GÖR DET FÖR HELVETE! Det är allt jag begär, det är så ofattbart bra filmer!

"Heja Rom! Heja Rom! Nää nää din nunna, MIN tunna! Äh ja slår dig på käften!" Fylleslag i en vinkällare.

"Britter, galler, fyllbultar och lemlästade statyer... det är för mycket för en liten general. Vissa da'r ska man inte gå upp."

Äh, se den bara!

Dagens tips: Asterix och britterna
Dagens löfte: Ni kommer gilla den!
Dagens hot: Annars jävlar...
Dagens hybris: Konsthögskolan nästa, öppen ateljé!

Ja tydligen var det en rätt svår hybris som måste ha drabbat mig vid planeringen av vandringen... vi är färdiga nu nämligen. Inte färdiga som i "vi har gått över hela ön" eller ens "vi har gått till Borgholm och torpet" som vi planerade skulle ta två dagar.

Nej, vi är färdiga. Färdiga i bemärkelsen "vi tar inte ett steg till, helvete!" Någon kilometer norr om Sandvik kom frälsningen i form av den mest underbara Volvo som tänkas kan; den som skulle ta oss hem. Då hade vi på totalt, 25 timmar efter starten från Långe Erik, gått 4 mil.

"Haa, veklingar!" tänker ni nu. "De klarar inte av ryggsäckar, de kan inte ens gå!" Måhända, kan tänkas, men här kommer den sedvanliga och sällan efterfrågade förklaringen. Inte ursäkten, nej, utan förklaringen.

Sara ådrog sig skavsår efter en halvmil, något vi plåstrade om så gott vi kunde, och med ett par tjockare strumpor tänkte vi att den biffen var kirrad. Det visade sig dock senare att det var kirrat på ett helt annat plan, då Saras fötter blivit biff. Jag leker med ord... heheej!

Det jag är mest imponerad av är att hon traskade på hela dagen på de där blåsorna som utgjorde hennes fötter, jag måste vara bra på att motivera folk. Ingen nyhet, snacka kan jag. Efter en natt där tältet nästan blåst omkull, jag nästan frusit ihjäl och sedan nästan förångats i den vidriga hydda som utgjorde vårt härbärge vräkte jag mig ut i friska vindstilla luften vid 7.00. Jo visst var det vackert med soluppgång över stenslätten, men all form av glädje var som bortblåst.

Ni känner till uttrycket "pain in the ass" antar jag. Hela vår tillvaro kan konkretiseras i en högst obehaglig skepnad, den fästing som tyckte min ljumske var ypperlig som boning.

Pain in the ass = tic in the ljumsk

Vi lyckades åtminstone ta oss därifrån med både tält och humör i behåll, efter en vidrig frukost som inte ens borde få kallas gröt, och det är inte lite illa. Saras fötter blev dock bara värre, och gjorde mer och mer ont, detta trots att tjejen har klack-vana. Det hjälpte inte ens att jag bar hennes ryggsäck också, hon hade lika ont oavsett belastningen.

Det var droppen som knäckte kamelens rygg.

Vi gjorde den här vandringen för att det skulle vara roligt, mysigt, och en liten utmaning för oss. När man så finner sig sittande vid vägkanten utan "mysigt", långt ifrån "roligt", med bara smärta, misär och utmaning kvar, då är det dags att ringa kavalleriet. Tappert traskade vi vidare med övertygelsen att vi inom 45 min skulle sitta i en bil och njuta. Det tog oss 2 timmar att komma till sagda bil, eller vice versa.

Nu ska vi bo här på torpet i en vecka och bara njuta innan vi åker hem, så jävla skönt att bara få bo!