Doktor Hybris

Sen en tid tillbaka nu, ganska så exakt 2 år, har jag levt i en dröm! I min dröm har jag fått uppleva det mesta; hur det känns att sväva på rosa moln, springa över gröna ängar och flyga likt en fågel i de vackraste miljöer. Jag har med andra ord blivit omfamnad, jag har ätit romantiska middagar, blivit tröstad och förståd, blivit kysst och smekt tills jag slutit ögonen. Framför allt har jag blivit älskad, varje dag, och fått uppleva ren, äkta kan-inte-leva-utan-dig-kärlek! Denna dröm vill jag aldrig vakna upp ur! Jag känner mig själv och vet att detta vill jag aldrig släppa, jag kommer att älska min man för alltid! Idag har vi varit tillsammans i 2 år, början på en evighet!

Jag älskar dig över allt annat Emil! Nu börjar ett nytt år!
/Din Sara

"... och i det fallet väljer jag faktiskt att lita på vad hans omdöme, han vet vad han sysslar med." sa jag.

"Jaha, men kan du lita på ditt EGET omdöme?"

Nä visst fan.

Dårar är bara farliga om andra människor börjar tro på vad de säger.

och låta människor famla i sin egen idioti? Jag vet inte, det beror säkert på hur nära de står en, hur mycket man generellt bryr sig eller om man råkar få betalt för att ta hand om dem.

"Jag anser inte att jag utsätter min omgivning för fara om jag väljer att inte vaccinera mig och jag utsätter inte heller mina barn för fara när jag inte vaccinerar dem. Jag vet att det finns infektionssjukdomar som man kan drabbas av, men anser också att man kan i möjligaste mån klara sig från dem genom att leva sunt,äta bra mat och tillföra extra vitaminer och mineraler. Och sen om man mot förmodan blir sjuk så kan man alltid anlita en skicklig homeopat."

Detta är taget från Svinbloggens kommentarer, som vaccinationsmotståndare och vettvillingar gjort till sin lekplats.

Jag har försökt argumentera emot, men till slut orkar man inte, eller kanske helt enkelt erkänner sig besegrad? Visst får man tro vad man vill? Till en viss gräns? Problemet jag har är nog att jag aldrig riktigt stött på någon som är så förbannat envetet övertygad om något att ingen som helst kritik biter på dem. Då får jag väl ge upp och hoppas att gemene man som läser om påhitten inte sväljer det.

Fy fan va uppgiven jag blir.

Det lärde Matilda mig idag när jag råkade klaga på att jag frös när vi promenerade mot varsitt hem vid 12-tiden.

Min hjärna håller ju med, men resten av mig hade svårt att riktigt trivas med den "trösten". Lite mer övertygad blev jag när jag fick rapport från en gó vän, Norrlandsjägarn Grushaka om att de lattjar runt i -35. Jag har en brasa, och jävligt mycket ved. 9,2 kg katt är för övrigt en mycket god fotvärmare, sålänge han inte bits. Tyvärr har vi sedan många år tränat honom att hugga om man petar på honom med foten, vilket gravt sänker hans fotvärmarbetyg, såvida man inte trivs med lite varmt blod och kattgaddar på, omkring och i fötterna.

Hur svårt låter det för övrigt att vara norrlandsjägare? Som att fäktas med en ladgårdsvägg, inget direkt taktiskt snille. Norrland ligger där det gör, sitting duck.

I -10 tenderar näshår att frysa ihop.




Mördarmaskin.

Snö. Igen. Fortfarande.

Börjar trivas med att skyffla.

Hade föreläsningar idag med temat farmakologi, läkemedelslära, och dess undergrupper farmakokinetik och farmakodynamik och annat intetsägande, och jag börjar få vibbar från kemin i gymnasiet, formler och samband vars like jag inte skådat sedan Sigismunds dagar. Beräkningar i all ära, men en undran dök upp i mitt stilla sinne.

Om man sysslar med farmakokinetik, är man då farmakokines?

Göteborg é staden på G!

Minns ni pelarborrmaskinen i träslöjden? Eller ljudet av en liten men jävligt elak elmotor? Förr kunde min dator låta ungefär så när den fick lite för mycket att hålla reda på åt gången. Nu låter den så konstant. Jag trodde att det hade att göra med när jag dammsög den under mina tafatta försök att återuppliva den, inte för att jag trodde att en städning skulle rädda den, utan för att den var dammig. Det blev så roliga ljud i fläktarna när man dammsög där, de gick ju så fort!

En liten vass jävla metallpryl flyger då ut och klipper mig i ögonbrynet. Ont gjorde det. Prylen hittade jag inte förrän pappa lagt den på mitt skrivbord. Som alltid med överblivna delar tänker jag "Äh, den behövs inte, det går ändå."

En vecka och hundratalssvordomar senare lever min dator, med besked. Den surrar hela tiden. Naturligtvis hade jag förträngt vilket fläkt jag misshandlat, och fick ägna en bra stund till att pilla på alla fläktar jag kunde hitta för att kontrollera om brölet fortsatte när jag satte fingret i dem.

Det är fläkten på moderkortet. Vet du inte vad ett moderkort är så kan du säkert inte hjälpa mig, jag vet det knappt själv.

Hjälp mig kväsa oljudet, innan jag tappar datorn nånstans.

Snälla.

Idag när jag kom hem efter min tenta var det dags att plocka fram snöskyffeln och börja ösa snö vilt omkring mig för att göra uppfarten och verandan någotsånär framkomlig. Men det snöade ju fortfarande. När jag väl gått ett varv med skyffeln började flingorna ansamlas på verandan igen...

Varför bry sig om skiten när det ändå faller mer? Varför inte bara vänta tills den smälter bort, lagom till jul säkert.

Tankarna gick då till hela fenomenet "att studera". Imorse på väg mot tentan tänkte jag att jag skulle kika igenom lite papper från föreläsningar, för att "se till att inte missa något".

Jag kommer inte ihåg ett ord av det jag läste imorse.

Hela studietiden är ju full av sisyfosarbete, lära sig rabbla en massa dynga som man ändå glömmer bort för att behöva "lära sig" till en senare tenta ändå... Rätt poänglöst på många sätt.

Påtal om poänglöst, fast ändå inte, tentan gick nog bra, kändes det som.

Trodde jag aldrig. Se på fan. Ni kanske minns att min dator avled i samma veva jag låg däckad i en vecka... det var en månad sedan. Efter upprepade försök att väcka fanskapet var jag bra sugen på att dödförklara den. Kikade rentav på ny burk så sent som idag, och insåg att det skulle kosta... eller vara krångligt. Jag gav den gamle trotjänaren en sista chans att hosta igång sig, och det verkar hittills ha gått vägen! Den visar livstecken, men än återstår att se om den är hjärndöd... då gör jag nog en Dr. Frankenstein på riktigt och drar i lite reservdelar i liket för att sparka igång den igen. Håll tummarna för att jag slipper de omfattande transplantationerna!

Jag brukar inte vara den som fnittrar hysteriskt åt saker och ting som med vild fantasi och mycket långsökta associationer kan tolkas som något riktigt fiffigt och busigt.

Men ibland överrumplas man.

Har spenderat helgen i Mörby hos fröken, ville verkligen inte släpa mig ur sängen för att åka hem och plugga inför morgondagens patologitenta. Men det gjorde jag.

Helgen innehöll ett julpyntande utan dess like, ett luciafirande i Globen som inte kan beskrivas som annat än storslaget. Tänk er själva lite drygt 1000 särkklädda, brandfarliga varelser i varierande grad av tonårighet som står uppställda och vrålar ut toner för full hals, och TRÄFFAR RÄTT! Man inser plötsligt själv i lite större utsträckning hur dålig man är.

Väl hemma möts man av ett vintervitt Resarö!





Det blev till att skotta. Tro fan att det började snöa igen så fort jag var klar.

Visst är det vackert med vinter. Helvete.

Försöka sparka liv i det förbannade datorskrället eller ta en slant av sparkapitalet och på så sätt effektivt kringgå alla problem? Både och kanske?

Jag har insett att frågan "Är du galen?" kan slängas i ansiktet på en i ett antal olika tillfällen, av olika personer. Att utan en blinkning punga upp 2200 för ett gymkort skulle enligt vissa vara belagt med dödsstraff, liksom att eventuellt investera i en dator för... kanske det dubbla. Men att enbart för nöjes skull köra slut på en tank soppa á 700 spänn, det är ju sånt man ska göra, eller varje jävla helg supa bort både hjärnceller och plånbok. Cellernas värde är svårt att uppskatta pengavärdet i, hos vissa nära noll, men ska man ha sig en riktigt "NAJS" utgång får man enligt vissa vara beredd att hosta upp åtminstone Kalle Linné x 4, detta gärna två gånger i veckan.

Oavsett intressen, prioriteringar och investeringar utmynnar hela vardagen (och helgen) i att saker och ting kostar multum. Jag tänker fortsätta lägga slantar på hög i mitt kassavalv, ta en simtur då och då, och med jämna mellanrum ta på mig spenderbyxorna... de kan dock vara lite svåra att få av sig i tid...



Sen tar lyckan slut.

Lustigt att få epitetet "superhögutbildad" (säkert inte självvalt, men likväl) och sedan på frågan hur många ben en spindel har svara 6.

Nåja, Filip svarade raskt på en annan fråga: Hur många vita rutor finns det på ett schackbräde? Svar: 26. Nästan bra.

Det är kvällens avsnitt av "Vem kan slå Filip och Fredrik" på kanal 5 jag pratar om, där striden om 1 250 000 kr avgjordes med oerhört liten marginal. Surt att som överliggare på KTH bli blåst på de slantarna med några få 100-dels sekunder.

Jaha, imorrn var det måndag ja... värt, har jag hört att det kallas.

En vis man sa en gång "Tystnad är tusen gånger bättre än meningslösa ord". Om det var min bror eller Pythagoras som var först tål att diskuteras, men inte för mycket.

Kalla mig hycklare, men trots mina senaste inlägg som mest varit fulla med sagda skräp tycker jag att uttalandet är väl värt att tänka på.

Och snälla ni, det finns inget (i min sinnevärld åtminstone) som är så roligt ombord på en buss att man måste skratta hysteriskt i falsett åt det tre fjärdedelar av en bussresa mellan Danderyds sjukhus och Kulla vägskäl, så sluta med det.

Var jag likadan under mina tidiga gymnasieår? Tyvärr känner jag igen mig en smula i beteendet, notera dock att smulan är liten. Är det ett tecken på mognad, att den lättsamma och (hysteriskt) glada tillvaron byts mot en djup bitterhet gentemot densamma? Hur länge ska den bitterheten sitta i? Tills medelålderns ångest tar vid? Tills kroppens förfall orsakar en apatisk depression? Tills senildemensen sätter sina klor i sinnet och man antingen blir hatisk och elak eller lycklig och tillfreds i sitt delirium?

När vi ändå håller på vill jag bara berätta att om man läser patologi och har en gnutta egocentrism i sig blir man efter en tid helt säker på att man har både det ena och det andra... Jag är sedan igår övertygad om att jag har en kärlmissbildning i skallen och statistiskt sett ska få en hjärnblödning mellan 30 och 50 års ålder. Men eftersom det är statistik och världen alltid är lite sämre än statistiken så kommer jag avlida redan imorgon.

Sunt? Nej. Sant? Njäej... Ska nog gå och klappa katten och dammsuga lite istället.

Sprang på detta på Wikipedia: CSI-effekten. Tv-serien lägger fram en enorm teknisk bevisning som inte är realistisk, men har tydligen påverkat jurymedlemmar i amerikanska domstolar att kräva motsvarande bevisning, då deras referensram rubbas. Läskigt. Intressant. Motsvarande kan säkert sägas för blivande läkare som tittar på House.

Jag vet, det har hänt mig också.

När ni då drabbas av det underliga infallet att rädda prinsessor betänk då detta.

Denna utbildningsvideo är också användbar. Fast kanske främst till att avskräcka från drakjakt... eller andra dumheter. Såna tider...

Go jul.