Doktor Hybris

Ja tydligen var det en rätt svår hybris som måste ha drabbat mig vid planeringen av vandringen... vi är färdiga nu nämligen. Inte färdiga som i "vi har gått över hela ön" eller ens "vi har gått till Borgholm och torpet" som vi planerade skulle ta två dagar.

Nej, vi är färdiga. Färdiga i bemärkelsen "vi tar inte ett steg till, helvete!" Någon kilometer norr om Sandvik kom frälsningen i form av den mest underbara Volvo som tänkas kan; den som skulle ta oss hem. Då hade vi på totalt, 25 timmar efter starten från Långe Erik, gått 4 mil.

"Haa, veklingar!" tänker ni nu. "De klarar inte av ryggsäckar, de kan inte ens gå!" Måhända, kan tänkas, men här kommer den sedvanliga och sällan efterfrågade förklaringen. Inte ursäkten, nej, utan förklaringen.

Sara ådrog sig skavsår efter en halvmil, något vi plåstrade om så gott vi kunde, och med ett par tjockare strumpor tänkte vi att den biffen var kirrad. Det visade sig dock senare att det var kirrat på ett helt annat plan, då Saras fötter blivit biff. Jag leker med ord... heheej!

Det jag är mest imponerad av är att hon traskade på hela dagen på de där blåsorna som utgjorde hennes fötter, jag måste vara bra på att motivera folk. Ingen nyhet, snacka kan jag. Efter en natt där tältet nästan blåst omkull, jag nästan frusit ihjäl och sedan nästan förångats i den vidriga hydda som utgjorde vårt härbärge vräkte jag mig ut i friska vindstilla luften vid 7.00. Jo visst var det vackert med soluppgång över stenslätten, men all form av glädje var som bortblåst.

Ni känner till uttrycket "pain in the ass" antar jag. Hela vår tillvaro kan konkretiseras i en högst obehaglig skepnad, den fästing som tyckte min ljumske var ypperlig som boning.

Pain in the ass = tic in the ljumsk

Vi lyckades åtminstone ta oss därifrån med både tält och humör i behåll, efter en vidrig frukost som inte ens borde få kallas gröt, och det är inte lite illa. Saras fötter blev dock bara värre, och gjorde mer och mer ont, detta trots att tjejen har klack-vana. Det hjälpte inte ens att jag bar hennes ryggsäck också, hon hade lika ont oavsett belastningen.

Det var droppen som knäckte kamelens rygg.

Vi gjorde den här vandringen för att det skulle vara roligt, mysigt, och en liten utmaning för oss. När man så finner sig sittande vid vägkanten utan "mysigt", långt ifrån "roligt", med bara smärta, misär och utmaning kvar, då är det dags att ringa kavalleriet. Tappert traskade vi vidare med övertygelsen att vi inom 45 min skulle sitta i en bil och njuta. Det tog oss 2 timmar att komma till sagda bil, eller vice versa.

Nu ska vi bo här på torpet i en vecka och bara njuta innan vi åker hem, så jävla skönt att bara få bo!