... Va?
En vis man sa en gång "Tystnad är tusen gånger bättre än meningslösa ord". Om det var min bror eller Pythagoras som var först tål att diskuteras, men inte för mycket.
Kalla mig hycklare, men trots mina senaste inlägg som mest varit fulla med sagda skräp tycker jag att uttalandet är väl värt att tänka på.
Och snälla ni, det finns inget (i min sinnevärld åtminstone) som är så roligt ombord på en buss att man måste skratta hysteriskt i falsett åt det tre fjärdedelar av en bussresa mellan Danderyds sjukhus och Kulla vägskäl, så sluta med det.
Var jag likadan under mina tidiga gymnasieår? Tyvärr känner jag igen mig en smula i beteendet, notera dock att smulan är liten. Är det ett tecken på mognad, att den lättsamma och (hysteriskt) glada tillvaron byts mot en djup bitterhet gentemot densamma? Hur länge ska den bitterheten sitta i? Tills medelålderns ångest tar vid? Tills kroppens förfall orsakar en apatisk depression? Tills senildemensen sätter sina klor i sinnet och man antingen blir hatisk och elak eller lycklig och tillfreds i sitt delirium?
När vi ändå håller på vill jag bara berätta att om man läser patologi och har en gnutta egocentrism i sig blir man efter en tid helt säker på att man har både det ena och det andra... Jag är sedan igår övertygad om att jag har en kärlmissbildning i skallen och statistiskt sett ska få en hjärnblödning mellan 30 och 50 års ålder. Men eftersom det är statistik och världen alltid är lite sämre än statistiken så kommer jag avlida redan imorgon.
Sunt? Nej. Sant? Njäej... Ska nog gå och klappa katten och dammsuga lite istället.
Sprang på detta på Wikipedia: CSI-effekten. Tv-serien lägger fram en enorm teknisk bevisning som inte är realistisk, men har tydligen påverkat jurymedlemmar i amerikanska domstolar att kräva motsvarande bevisning, då deras referensram rubbas. Läskigt. Intressant. Motsvarande kan säkert sägas för blivande läkare som tittar på House.
Kalla mig hycklare, men trots mina senaste inlägg som mest varit fulla med sagda skräp tycker jag att uttalandet är väl värt att tänka på.
Och snälla ni, det finns inget (i min sinnevärld åtminstone) som är så roligt ombord på en buss att man måste skratta hysteriskt i falsett åt det tre fjärdedelar av en bussresa mellan Danderyds sjukhus och Kulla vägskäl, så sluta med det.
Var jag likadan under mina tidiga gymnasieår? Tyvärr känner jag igen mig en smula i beteendet, notera dock att smulan är liten. Är det ett tecken på mognad, att den lättsamma och (hysteriskt) glada tillvaron byts mot en djup bitterhet gentemot densamma? Hur länge ska den bitterheten sitta i? Tills medelålderns ångest tar vid? Tills kroppens förfall orsakar en apatisk depression? Tills senildemensen sätter sina klor i sinnet och man antingen blir hatisk och elak eller lycklig och tillfreds i sitt delirium?
När vi ändå håller på vill jag bara berätta att om man läser patologi och har en gnutta egocentrism i sig blir man efter en tid helt säker på att man har både det ena och det andra... Jag är sedan igår övertygad om att jag har en kärlmissbildning i skallen och statistiskt sett ska få en hjärnblödning mellan 30 och 50 års ålder. Men eftersom det är statistik och världen alltid är lite sämre än statistiken så kommer jag avlida redan imorgon.
Sunt? Nej. Sant? Njäej... Ska nog gå och klappa katten och dammsuga lite istället.
Sprang på detta på Wikipedia: CSI-effekten. Tv-serien lägger fram en enorm teknisk bevisning som inte är realistisk, men har tydligen påverkat jurymedlemmar i amerikanska domstolar att kräva motsvarande bevisning, då deras referensram rubbas. Läskigt. Intressant. Motsvarande kan säkert sägas för blivande läkare som tittar på House.
Kommentarer
Postat av: Mästaren
Det är inte apati, det är inte depression, inte heller senildemens. Det är sanningsenlig verklighet i sin renaste form.
Postat av: Dr Hybris
Ja jo än så länge ja... nu är jag ju bara bitter. När jag väl blir apatisk, deprimerad eller senildement, då börjar verkligheten luckras upp lite i kanterna... bitterheten är äkta!
Trackback
