Doktor Hybris

Jag är livrädd för döden. Fullkomligt skräckslagen. Jag vill verkligen inte dö. Förhoppningsvis anses det i min ålder och vid min hälsa vara en bra sak, att inte längta efter döden, och vilja undvika den.

Men den kommer ju. Sakta men säkert så närmar den sig. Jag är ännu inte fyllda 21 och kan ibland bli så jävla rädd att inte hinna med allt det där jag vill innan han i kåpan knackar på mitt schackbräde och talar om att seglats nr. 7 börjar närma sig. En fullkomligt irrationell rädsla, varför skulle jag trilla å pinn' helt plötsligt? Det kan ju hända.

När jag blir gammal (för jävlarimej, det tänker jag hinna med!) och traskar runt med stödhjul och knaprar både det ena och det andra för att kunna stå upprätt och minnas vad jag heter hoppas jag innerligt att jag kan luta mig tillbaka och se på livet med lyckliga ögon och tänka att det var ändå ganska härliga 104 år jag fick uppleva, men nu känns det som att det är färdigt. Jag hoppas mina efterlevande kan se det på samma sätt som jag.

Men idag är jag ung, pigg, viril, vital och vetgirig, nu ska här läsas farmakologi!

I och med den insikten gick all anda ur mig så till den grad att ättestupan syns mig som ett lockande alternativ!