Trender och tendenser
Ni har säkert noterat att ungefär vartannat av mina inlägg handlar om katter, i snitt. Det beror på att de där två bestarna har stor inverkan på mitt liv, på många sätt. Förutom det uppenbara med allehanda skråmor då man retat dem för mycket, eller all extra stoppning som täcker in- och utsida av samtliga plagg och möbler bjuder de även på stunder av mysig samvaro.
Det de främst bjuder på är sömnlösa nätter. Jag minns inte senast jag fick sova en hel natt utan att terroriseras av de små satarna. Nej självklart minns jag inte nätter där jag inte vaknat, men utsätts man för ett frenetiskt klösande i sängen runt småtimmarna så minns man det. Om man stängt dörren trakteras man istället av ett jabbande med en intensitet som gjort Ingemar Johansson stolt, då minns man det. Slits man ur sin djupsömn av ett spinnande odjur som ömsom sticker en i ansiktet med morrhår, ömsom tuggar glatt på alla kablar denne kan hitta, då minns man det.
Vad vill de då, med detta beteende? Har ni sett bilderna på dem kan ni redan nu gissa att den enskilt största anledningen är mat. På en hedrande andraplats kommer passage ut för att vidare slakta den lokala faunan.
Allt vore väl gott och väl om de satarna höll sig utomhus när man blivit väckt två gånger, en för att få verka servitör, och en för grindpojke. Men de gör de inte. De jävlarna jobbar ju i skift! Släpper man ut en katt så kommer en annan in och ska ha mat, och 20 minuter senare ska den korpulenta och nöjda katten ut igen, varpå dess kumpan tar över under en cykel, med ännu mer utfodring och dörrsvingande, tills odåga nr. 1 återtar jouren.
Jag är inte bitter. De ger upphov till allehanda glädjeämnen också, senast för några dagar sedan var jag övertygad att jabbandet på dörren bara betydde att min katt var här för att i vanlig ordning köpa stora mängder nitrit (?!) av mig, de är ju storkunder på det och behöver ju massor när de drar igång sina projekt.
... Säga vad man vill om dem, men näe, köpmän eller kemister är de inte, men vafan förväntas av min stackars hjärna när man inte får sova ifred?!
Något de faktiskt ÄR, kan ni ser här.
Vi kallar dem toffeldjur.
Det de främst bjuder på är sömnlösa nätter. Jag minns inte senast jag fick sova en hel natt utan att terroriseras av de små satarna. Nej självklart minns jag inte nätter där jag inte vaknat, men utsätts man för ett frenetiskt klösande i sängen runt småtimmarna så minns man det. Om man stängt dörren trakteras man istället av ett jabbande med en intensitet som gjort Ingemar Johansson stolt, då minns man det. Slits man ur sin djupsömn av ett spinnande odjur som ömsom sticker en i ansiktet med morrhår, ömsom tuggar glatt på alla kablar denne kan hitta, då minns man det.
Vad vill de då, med detta beteende? Har ni sett bilderna på dem kan ni redan nu gissa att den enskilt största anledningen är mat. På en hedrande andraplats kommer passage ut för att vidare slakta den lokala faunan.
Allt vore väl gott och väl om de satarna höll sig utomhus när man blivit väckt två gånger, en för att få verka servitör, och en för grindpojke. Men de gör de inte. De jävlarna jobbar ju i skift! Släpper man ut en katt så kommer en annan in och ska ha mat, och 20 minuter senare ska den korpulenta och nöjda katten ut igen, varpå dess kumpan tar över under en cykel, med ännu mer utfodring och dörrsvingande, tills odåga nr. 1 återtar jouren.
Jag är inte bitter. De ger upphov till allehanda glädjeämnen också, senast för några dagar sedan var jag övertygad att jabbandet på dörren bara betydde att min katt var här för att i vanlig ordning köpa stora mängder nitrit (?!) av mig, de är ju storkunder på det och behöver ju massor när de drar igång sina projekt.
... Säga vad man vill om dem, men näe, köpmän eller kemister är de inte, men vafan förväntas av min stackars hjärna när man inte får sova ifred?!
Något de faktiskt ÄR, kan ni ser här.
Vi kallar dem toffeldjur.
Kommentarer
Postat av: Sara
Små söta, med Saras tofflor!
Postat av: Linnea
Min katt väcker alltid mig för att bli klappad... Han vill inte klappas på dagen när jag kan tänka mig det, men när jag sover är det mysigt. Och snäll som jag är så vaknar jag och klappar honom lite=)
Postat av: Dr Hybris
De små svinen tror sig leva på gamla meriter sedan de dyrkades i Egypten eller hur det var... långsinta är de också.
Trackback
