Doktor Hybris

Utan tvivel är man inte riktigt klok
- Tage Danielsson

Det är nog behållningen av dagens huvudbankande mot vetenskapliga artiklar, statistik och nyttig men ångestskapande information om stundande examensarbete termin 7. Lunchmackan, alla 3, var förvisso inte heller så pjåkiga. Något som livar upp i mitt eget huvud är också att vi fick lära oss att med vetenskapliga termer uttrycka:

"Äh fuck it, vi vet redan att det här är sant så vi skiter i att undersöka saken." Det påminner också litegranna om min vän salige Tage.

"Inga slutsatser är förhastade. Jag mötte ärkebiskopen i Kungsträdgården, inte visste jag att han var ligist. Jag såg Greta äta lunch med en främmande herre, så hennes man är tydligen impotent. Jag såg Harry äta lunch med en främmande herre, inte visste jag att han var på det viset. Jaså du har varit på Mallorca din jävla fascist." Grallimatik, 1966.

Det där roar mig. Kungligt. Ordvändande, -vridande och -vitsar. Jag måste åka till Göteborg. Någon gång. Än har jag inte provat denna västkustuppkompling.

Bror min yttrade nyligen funderingen om hans yngre bröder hade sökt sig till nuvarande bana om det inte varit så att han gått i bräschen för det hela, med mamma som inspiration förvisso.

Jag hade aldrig varit där jag är idag om det inte vore för min familj. Är man den tredje formstöpte sonen kan man kanske ibland fundera på hur många av mina beslut som är mina egna. Jag spelade fotboll och gitarr, till viss del mot min vilja, men på frågan om jag ville sluta var svaret nej; det hade ju ingen annan gjort! Nå, än känns rätt många beslut bra, oaktat vem som fattat dem. Ett av de absolut bästa besluten i mitt liv, som jag dessutom tror att jag till stor del stått för själv, var att flytta dit jag idag bor, med den fröken jag gör det med. Därom råder inga tvivel.

När hon är borta en kväll som denna försvinner mycket aktivitetsförmåga, och här blir man sittande med uppkryddade nudlar i ett tappert försök till middag. Rafsar man ner lite champinjoner, purjo och selleri blir det ju nästan mat!

Inför december skiljs jag från den kliniska vardag jag vant mig vid på DS under hösten. Många kamrater far mot fjärran länder, eller främmande kurser. Själv ska jag läsa idrottsmedicin, en av många sågad kurs med halvtaskigt upplägg, mitt andrahandsval. Det blir vad man gör det till, intalar jag mig, och hoppas på det bästa. Att inte träffa kursarna regelbundet, i kombination med egna okända mål och detta jävla mörker och evinnerliga vinter som sänker sig, sänker också mig.

Att flytta ihop med Sara är bland det bästa jag gjort, men att inte flytta någonstans själv är nästan ännu bättre.