Doktor Hybris

Ungefär såhär frenetiskt färserade jag mig genom dagens patologitenta. När jag märkte att jag efter 30 minuter började bli färdig och ingen annan hade rest sig än fördunklades mitt omdöme en smula av den högst irrationella viljan att gå först av alla. Det känns så mycket bättre då.

När man är helt säker på att klara sig över G-gränsen försvinner mycket av viljan att sitta och klura på de sista hårdknäckta nötterna ganska raskt när ett sådant infall av självgodhet infinner sig. Men till saken hör att jag aldrig känt mig så säker på en tenta, av alla jag någonsin skrivit... ett halvdussin eller nåt.

Fylld av energi och självsäkerhet begav jag mig hemåt för att laga mig lite lunch, och vilken gastronomisk resa det blev! Improvisation med lite kvarglömt och annat gott resulterade i något som jag inte trodde var möjligt.



Solen skiner och taket låter som det ska rasa in av all snö som lavinartat rasar ned. Hoppar ingen katt var där ute.

Nu kanske ni tänker att jag är en smula sjuk som kombinerar patologi och mat, men nej, jag gör bara som alla inom den specialiteten. Vad sägs annars om "ostig nekros" i en döende lunga, en svullen "muskotlever", "chocolate cyst" i äggstockarna eller en livmoderslemhinna som ser ut som en schweizerost?

Nå, hellre de liknelserna än tvärtom.