Doktor Hybris

Man kan ju lite försiktigt försöka applicera detta, kanske främst diagram 1, på annat arbetande än just processorer. Ju mer man upplever att man har kapacitet till, desto mer skit att göra uppenbarar sig. Särskilt om Erik är hemma.

Min vän, kollega och vapendragare Ragge gjorde mig idag genom citatet "det är jag som är Allan i dalen" uppmärksam på att jävlar vad Killinggänget gjort dumheter.

Men roligt är det.

Jaha, tur att det inte kliar i fingrarna då...

Synd bara att jag redan har ett gäng spel förutom Bertmän att fylla mina egentligen inte så stora luckor i vardagen med. Plugga borde man ju, och jävlar vad länge man går runt och skyller på "ursäkta röran, vi bygger om" i en lägenhet man bara inte orkar städa riktigt. Det får man sota för litegranna när man nu jobbat lördag-söndag och kommer hem och inser att arbetet inte är slut. Jag ska ju inte klaga, min mademoiselle jobbar ju till 21.

Men hon får lön för mödan till dess också. I reda pengar. Min lön blir i svett och tillfredställelse. Brukar bli så.

Påtal om jobb, jag har av en kollega blivit visad nyttan av att lyssna på patienter och inte bara ånga på i sitt eget "tänk", med inställning att världen sannolikt raseras totalt om inte alla patienter fått eftermiddagskaffe vid 14.00. Det skadar inte heller att försöka lyssna på sina kollegor också, särskilt när man ställt dem en fråga som den tillfrågade allt som oftast antas förväntas svara på.

Genom att undvika dessa två metoder av lyssnande visade min kollega inte bara hur det underlättar patienternas tillvaro, utan också hur lätt det är att själv slippa ett stressutlöst nervsammanbrott, om man faktiskt försöker samarbeta.

"Jo du förstår, vi har en manligeeh... hjälpare. Idag." Så blev jag benämnd idag, då damen i fråga pratade med sin dotter i telefon. Titeln "hjälpare" var inte direkt beredd på, men den klingar ändå rätt fint, det är ju ändå med föresatsen att hjälpa människor jag gav mig in i vården från första början. Nog för att det argumentet tydligen inte räckte för att slippa reservplats på intervju-intagning på KI...

Nej fan så här ser ut, nu blir det städning! Dessutom måste jag bada.

If the brain were so simple we could understand it,
we would be so simple we couldn't.

- Lyall Watson

Ibland kostar det på. Ibland känslomässigt, ofta intellektuellt, ibland fysiskt och rätt ofta monetärt. Det verkar vara någon form av balans däremellan, för om det för en gångs skull kostar på lite mindre på det pengamässiga viset blir det lite jobbigare intellektuellt att sammanställa inköpslista, men framförallt fan så mycket mer påfrestande att bära hem all bråte man plötsligt behöver när priset sänkts.



NYHA II blev det ikväll, orkade knappt gå upp för backen hem, fick stanna två gånger och hämta andan. Kände att jag var rätt långt efter Magnus Samuelsson och de andra grabbarna när det gäller farmer's walk.

Men jävlarimej om det inte var värt det.



Det blev guldmenyn, eller hur madame?